Skymningslandskap hos Abercrombie and Fitch & American Apparel

November 14, 2017

För mer än två år sedan doppade bloggen sina tår i kulturella skymningslandskap i form av s.k. commerical art. Genom berättelsen om två affischer från detaljistkedjan Athena kunde vi se att massamhällets bilder hintade på genus och sexualitet i förändring.

Dock är konsttryck inte den enda aspekt av commercial art som är uttryck för kulturella förändringar – inget område är så talande som reklam och marknadsföring, som allt som oftast knappt ens försöker att dölja sina intentioner (och pretentioner). Jag är en produkt av 90- och 00-talen. Trots att jag vill tro att jag är unik och lite som ö, så är sanningen snarare att jag har påverkats av min samtid och dess flod av bilder som översköljt mig. Trots allt har det uppskattats att genomsnittsamerikanen är exponerad för ca. 4 000-10 000 brand exposures per dag.

Sexualiserade reklambilder är ett ämne som kommentariatet tycks besatta av. På den här sidan Atlanten brukar American Apparel (AA) få bära hundhuvet för allt som är cyniskt och smutsigt med reklam, på andra sidan pölen brukar Abercrombie and Fitch (Abercrombie) på liknande sätt klandras för att moralens förfall. Visst finns det beröringspunkter mellan bolagen, b.la. i sin kombination av demografisk målgrupp och marknadsföringsstrategi, hur bolagen kapitaliserade på en allt tilltagande sexuell zeitgeist för att senare finna sig omkörda av en svikande omvärld. Bolagen delar också en historia av Starka företagsledareTM, reklam som berör, tondöv men ändå helt rätt tonalitet, och stundtals vackra bilder som ringar in allt från melaninstatus till köns- och sexualfrågor i förändring. Det är en historia om makrotrender i mikroformat och vid en fallstudie så viker marknadsföringen ut sig till skymningslandskap.

I 1990-talet till slutet på 00-talet så var bolagen tvättäkta kassakor. De låg helt enkelt rätt i tiden. Företagsekonomiskt är det också intressant att båda bolagens uppgång – och fall – i stort tycks ha rattats av starka företagsledare. Michael Jeffries tog över Abercrombie 1992 och styrde med järnhand i fråga om allt ifrån ekonomiska strategier till produktutbud. Jeffries mikrohantering nådde någon typ av rekordnivåer då han under en period tom. personligen godkände samtliga handelsanställda, delvis baserade på deras tvättbrädor samt deras längd på naglarna. Det sägs att han också var helt besatt av bolagets marknadsföringskampanjer, framförallt de årliga katalogerna med bilder som ofta, stundtals korrekt, benämnts som pornografiska. AA:s motsvarighet är kanadicken Dov Charney som startade bolaget 1989 och styrde fram till 2014. Även Charney var väldigt hands-on och plåtade till och med själv några av AA:s reklambilder.

Charney inte bara plåtade utan gjorde också gästspel som modell i bolagets annonser (2004).

Reklambilderna ja… få om ens någon kan ha missat den massiva kritik mot AA:s bilder, som i sina bästa stunder beskylls för sexualisering och pornografi, och i sina värsta stunder anklagas för sexuella övergrep. Inte heller är den här kritiken ny. En historisk genomgång av AA:s annonser avslöjar dock att det inte är hela sanningen. Efter en historisk exposé med uppföljande bredare varumärkesresearch är det tydligt att AA:s varumärkespositioner – och därmed Charney och AA:s själva raison d’être – är en närmast libertinsk sexualmoral med flera skopor förment progressiva värderingar, b.la. genom avsaknad av airbrushing i sitt fotografi samt progressiva affärsbeslut som tillverkning i västvärlden med schyssta villkor. Budskap som då och då luftades även när det stormade som mest för bolaget. Även med historiens efterklokhet så finns det annonser som är helt briljanta – och stundtals är bilderna vackra.

Belackarna får säga vad dom vill. Den här annonsen från 2014 visar hur briljanta AA kunde vara (copy här) och hur deras ursprungliga positionering följde med bolaget långt fram i framtiden.

Dessutom fångar annonserna stundtals tidsandan helt förträffligt! De som var med i skiftet mellan 90-talets slut-på-historien och 00-talets krishärdar kommer ihåg antiglobaliseringsströmningar och Generation X samt rester av grungerörelsens antiattityd. Och så kommer vi ihåg Kleins No Logo. Kort sagt fanns det en livaktig kritik mot både marknadens kommunikation och affärspraktik. I det klimatet känns annonsen nedan från 1999 som nästan löjligt tidstypisk med sin simpla komposition, avsaknad av sensuella och yppiga bildspråk, och med en färgskala och typsnitt (Futura!) som skriker 1999 – den är parodiskt mycket en produkt av sin egen tid och en kanalisering av den tidens backslash mot traditionell skönhetsreklam.

Perfekt copy and grafisk design anno 1999.

Grad för grad förändras dock varumärket… och några år senare är det AA vi alla älskar att hata mer utkristalliserat. Oavsett moralfrågan så är det dock ett tidsdokument. Ex. är det fascinerande att se hur det som senare utmynnar i sexting- och selfieerotik gradvis framkommer. Det är rakt upp och ned, kött & potatisnakenhet och med total avsaknad av, som vi senare ska se, Abercombies mer beslöjade sexualitet och romanticism. Värt att säga i sammanhanget är dock att annonserna – framförallt från 04-09 – i stort är mycket skickligt målgruppsanpassade! Stilen som blev utmärkande för AA:s kampanjer har beskrivits som ”pseudo-candid, snapshot-style shot” var verkligen legio på min amerikanska östkust och flera av bilderna skulle jag kunna ha fått skickat till mig på Myspace. Det var också briljant rent målgruppsmässigt att använda sig av porrstjärnor som AA gjorde under både 04 och 08-09 – för vi må skärmskudda åt saken nu, men porr var det nya svarta för drygt tio år sedan.

Lauren Phoenix, känd från Tv genom hits som Anal Delinquents, Angels of Debauchery och Assploitation 2 och 4. Samt American Apparel

Till skillnad från AA så har dock inte Abercombie aldrig satsat på ren vulgaritet. En annan skillnad är att AA till skillnad från Abercrombie inte ses som en representant för och av vithet. Från starten 1892 har bolaget nämligen konsekvent marknadsfört sig till vita och välbeställda. I bolagets ungdom genom en äldre demografisk kohort som vistades i naturen och jagade, i bolagets levnadsafton hade dock målgruppen blivit betydligt yngre och betydligt mer urban, dock lika vit. Slutar man ögonen och frammanar bilder så kan man sammanfatta och visualisera varumärket med Theodore Roosevelt vidare till Ernest Hemingway och slutligen fram till preppyeroticism i svartvitt. En utveckling som i stort går hand i handske med den amerikanska idealmannens resa genom 1900-talet.

Svårt att bli mer amerikanskt än så här… Bruce Weber.

Reklambilderna som Abercrombie är kända för idag har sin födelse i första halvan av 1990-talet efter att Michael Jeffries tillträde som Vd.  Under andra halvan av 1990-talet började Bruce Weber fota bolagets kampanjer. Vogue har träffande beskrivit resultatet som ”[a]paragon of all-American preppiness” …  ”Abercrombie & Fitch defined a very particular aesthetic of sporty but hedonistic college life”. Webers bilder definierar hela varumärket. Den helt svartvita framtoningen, den blottade bringans absoluta blickfång, den amerikanska maskulinitetsarketypen med sitt tjocka bruna hår, sin solbrända och köttsligt mejslade muskulösa kropp och väl tilltagna längd. Fångat i gryningsljus på ängar, båthus och collegecampus. Faktum är att Abercrombie var så framgångsrika med att etablera sin estetik att bolaget inte alltid gjorde sig omaket att ens slänga på en logga på deras marknadsföringsmaterial. I butiker och studenthem, ja till och med på semiotiska seminarier var målgruppen helt kalibrerad och kunde utan problem identifiera bolaget då själva bilden var tillräcklig!

Abercrombieannons från 1996, fotad av Bruce Weber.

Idag är Webers 1990-tals bilder oskyldiga och naiva och traditionella med sin balans av exponerade kroppar och bolagets IP. Dock är många bilder väldigt homoerotiska – vilket kanske är anledningen till varumärkets kontroversiella laddning. För bolaget har utsatts för protester och bojkottkampanjer och bolagets tryckmaterial har till och med beslagtagits av polis och affärsinnehavare har blivit arresterade och åtalade för obscenitet och otukt.

Obscen? Polisen i Virginia Beach, Virginia, tycke onekligen det och beslagtog och bötfällde butikschefen för en Abercrombiebutik, 2008.

Själv tycker jag att bilderna ofta har varit väldigt vackra, och skulle jag varit kommunikatör på bolaget skulle jag argumenterat för att bilderna är långt ifrån obscena utan istället i högsta grad romantiska. Kanske inte så mycket pga. rosor och nallebjörnar utan snarare pga.  romantikidérörelsens emfas på ett idealiserat känslomässigt tillstånd. Amerikanska Merriam-Websters definition på romantisk sammanfattar för mig bilderna: “marked by the imaginative or emotional appeal of what is heroic, adventurous, remote, mysterious, or idealized”. När jag blickar på bilderna försänks jag i ett stämningsläge som frammanar bilder av de där oändliga och sorglösa sommarnätterna i en svunnen ungdom, en tid, en plats och ett knippe minnen som med ålders krassa blekhet mytologiserats.

Såklart så finns det enskilda varumärkesbyggande åtgärder som bara MÅSTE kommenteras… mest pockande är den Back to school ”katalog” som Abercrombie släppte 2003… en helt orimlig syntes av Slavoj Žižek och mjukporr… nästan parodiskt anpassad till förment coola, sexiga och preppy collegekids.

Alltså, det är helt omöjligt att välja ut ett uppslag från katalogen, valde dock ett av de få som är typ begripligt… seriöst, läs hela.

Det är mer än lätt att idag skratta åt katalogen. Samtidigt, vem skulle inte vilja leva i katalogens värld med dess totala opulens? ”Sex”. ”Pengar”. ”Överflöd”. Det är knappast som att dessa ideal inte genomsyrar [sen]moderniteten. Hela djävla mediet internet är bevis på det; hur dess ursprungliga existensberättigande av knastertorra noder av akademi och militarism och uttryck i plain text och kod bokstavligt talat kastades ut med badvattnet när det mötte sin bredare omvärld. Vid 00-talets gryning var Internet fortfarande ett barn, men redan då var dess Apollon utkonkurrerad av Dionysisk dekadens – och den som kisade med ögonen såg dess fortsatt ekliptiska bana genom integration med köttvärlden genom sociala medieparadigm. Abercrombies katalog från 2003 – i sällskap med många av båda bolagens bilder – är som en fysisk relik som försöker fånga och forma de underströmmar av fantasier som alltmer blottades med Internets framfart. Så det är ett faktum att åtminstone en del av oss ville och fortsatt vill sjunka in i katalogens värld…

– åtminstone för ett ögonblick –

för som med dekadensen och centralstimulantias flimrande ljus i stort så tar skuggorna till slut över.

Kanske var det festens baksmälla och ytans antitriumf som till slut ledde till skymningen – både kulturellt och monetärt. Vithetens hegemoni; den kommersiella kontrakulturens sexualisering; det nära förflutnas bildstrata; den Starka företagsledareTM – plötsligt tyckes bolagens eriksgata i form av tonalitet och positionering lika levande som bränd jord och bolagen och dess triumf tog slut.

Slutet kom när både samtidens värderingar och dess monetära flöden gick bolagen förbi. Abercrombies aktie störtdök efter den stora krisen 08 för att aldrig återhämta sig. Efter 22 år så slängde Michael Jeffries 2014 in handduken och kort därefter började Abercrombie i stort och smått att radikalt ändra sin framtoning och varumärkespositionering. Det är träffande att bolaget stundtals får champagnerubriker i affärspressen, dock så grundar sig optimismen oftast på att de saktat ner sin ymnighetsblödning, eller raderat allt som en gång gjorde dem framgångsrika. AA i sin tur gick i konkurs 2015 och Dov Charney kickades som Vd – om det beror på bristande försäljning eller de otaliga anklagelser om sexuella trakasserier ska vara osagt. Det inte helt lätt att bena ut exakt vad som hände, men det är klart att den [hyper]sexualiserade bilden var framgångsrik från mitten av 90-talet fram till den första halvan av 10-talet. Sedan är det som att den kulturella dialogen sprang förbi bolagen. Det är mycket talande att AA:s konkurs kom blott en vecka innan Playboy meddelade att magasinet slutade med helnakna bilder. Playboy menade att den sexuella revolutionen nu var fullgjord, och därmed passé. Varumärkesstrateger argumenterade å sin sida att både AA och Abercrombie fallit för sin egen honungsfälla; den ikoniska överdoseringen av sex bidrog till en syndaflod och när brynet lagt sig och dånet dalat så var den sexualiserade bilden drunknad, vakuös och betydelselös. Det är möjligt att varumärkena skulle kunnat respirerats och levt vidare som kulturella zombies, men detta gjordes nog omöjligt genom att kulturrevolutionen drevs igenom i samklang med andra trender. Ex. så kan vi besinnandets bleka sken se att identitetspolitik och normkritiska vithetsstudier tagit över delar av vithetsdiskursen, och kanske är ”ungdomen” inte längre okritiskt dyrkad i ett digitalt Landet ingenstans där vi aldrig växer upp.

Framtiden är som alltid oviss. Det finns såklart en chans att pendeln slår tillbaka, att marknadskommunikationskrämare än en gång inte bara säljer grej med tjej, utan även än en gång slår sig in i den absolut kulturella mittfåran genom att appellera till människans köttsliga lustar. Som Abercrombie gjorde 1999 när de till och med intog Billboards första plats när pojkbandsrapparna LFO sjöng rader som ”I like girls that wear Abercrombie and Fitch” och ”You look like a girl from Abercrombie and Fitch”.

Må framtiden inte bli vad den har varit…

The Dream of the 90’s

September 4, 2017

Ett hus med tvättäkta 1990-talsinredning fladdrade förbi på ansiktsboken. Åtminstone tvättäkta om vi tänker på amerikanska highschoolfilmer. Anywho. Det fick mig att tänka på 1990-talet.

Inom närbesläktade områden som mode och estetik så behandlas 1990-talet på ett tudelat sätt. Å ena sidan brukar decenniet baktalas å det grövsta, och om jag minns rätt så är dess byggbestånd tom. det minst populära. Å andra sidan finns det ett annat 90-tal. Dels kan man se det genom mode, ex. så hör man ibland att 90-talet är på väg tillbaka – men jag får erkänna att jag själv sett ganska lite av det irl – och man kan definitivt se att decenniets bredare estetik lämnat ett bestående avtryck. Saxat från Sharan Shetty:

 

Hop on the nostalgia train for a second. Think back to the 90s. To Nirvana, Linklater’s Slacker, and the flannel-clad rebels on the run from the 80s. To skateboards and graffiti and toe rings and VHS tapes. Things were messy then. And type design was messy, too. Words were splayed and chaotic, letters blurred. Textures were thick and heavy. Concert posters looked like someone had splattered paint on paper and then scratched out band names. You may have noticed it, you may not have, but at its peak, this typography style, called grunge, was ubiquitous. Alternative music cds, videogames, and zines—all the aggregate products of a wayward generation—appropriated its unfinished and frenzied aesthetic, and it became the largest, most cohesive movement in recent font design history.

 

Shettys utgångspunkt är förvisso typografisk och subkulturell, men det lätt kaotiska, färgstänk och närmast obstruktivt starka signalfärgerna tillsammans med vurmen för textur lever definitivt kvar i vårt designmedvetande.

Inredningsmässigt ses decenniet dock fortfarande som ett bakvatten, vilket är delvis välbefogat. En snabb googling bekräftar mina minnesfragment, och ringar in 1990-taletsinredning som definierad av Tricia Guild, starka färger – framförallt koboltblått – i okonventionella kombinationer, smidesjärnlampor, billiga konsttryck, Kosta Boda-glas – framförallt pjäser av Ulrica Hydman-Vallien, mönstrade bårder, CD-skivor, Lasse Åberg, och allmän kitsch. Delvis i kontrast till resten av decenniets inredningsarv så bör det noteras att 1990-talet var startpunkten för den minimalistiska stilen.

En del av 1990-talet är värt att bevara. Ex. experimentlustan och Elflugan. Som så ofta är fallet så hoppas jag dock inte på en copycatrevival, utan snarare att vi omfamnar 1990-talet genom att plocka tillbaka vissa attribut som är värda att spara från 1990-taletsinredning. Ex. pastelltoner och mönstrade bårder som funkade lika bra 1790- som på 1990-talet, blommönster kan vara helt rätt, dekorationsmåleri ska inte försakas (dock så är ådring att föredra framför svampmålning), och är inte damaskmönster ganska trevligt ändå… och visst är hunter green en förnämlig kulör:

 

50 nyanser av svart

August 31, 2017

Det finns få genuint geniala inredare. Pierre-Emmanuel Martin och Stéphane Garotin på Maison HAND i Lyon förtjänar dock epitetet. Parets förra lägenhet – som i tidningen Nya RUM beskrevs som ”[m]örk, dramatisk men ändå inbjudande … [m]askulin och elegant” –  är en av de där få inredningsobjekten som vägrar lämna mitt medvetande, som ständigt pockar på uppmärksamhet.

 

 

Vid första anblicken är lägenheten bedrägligt enkel. Men som vid en vänskap så leder umgänget över tid till att detaljer blottar sig och att dess fulla personlighet med alla dess nycker och excentriciteter uppenbaras. Som en himmelsk moiréeffekt.

Först och främst så är färgskalan helt perfekt. Vid första ögonkastet nästan monokrom, men som en optisk illusion så bryts det initiala intrycket ner och en bukett av off-blackfärgskalor presenterar sig, med en bedårande noirpallet fylld med nyans och mättnad. Kolgrå, taupe, grafit, Charlestongrönt, detaljer av svartastesvart och vit accentfärg som bara förhöjer de mörka tonernas kvalitéer! Det här, gott folk, är fingertoppskänsla på högsta nivå!

Sedan finns det lösöret. Vi pratar grafik, tryck, fotografi, skisser, och affischer på väggarna. Vi pratar tablescapes som en inte belamrar utan förhöjer, vi pratar djurhudar, linne och ett blandat utbud av mattor. Möblerna är mestadels moderna – vilket funkar utmärkt i detta fall då de kompletterar byggnadens traditionellt arkitektoniska kvalitéer. I korthet så är ALLT helt perfekt.

Vidunderlig länkkärlek

August 16, 2017

Någon gång för några år sedan, då jag fortfarande läste inredningsbloggar, var det populärt att exemplifiera inredning genom livsstil. Möjligen också det motsatta. *Det svindlar*. Det bästa sättet tycktes genom att länka till Instagram-profiler.Själva vill vi inte vara sämre! Här kommer två Instagram-profiler vars livsstil OCH inredning i högsta grad är tilltalande, och som signalarer att jag vill vara i deras flock. Eller nått.

Från DTLA kommer former Meyghan Hill, a.ka. (wh)ORE HAüS STUDIOS. Hills originhistoria är intressant. Enligt myten är hon en f.d. modell som efter ett problematiskt relationsuppbrott plockade upp bitarna av sig själv genom att lära sig att svetsa, vilket ledde till ett drastiskt karriärsbyte. Myten är dessutom en ganska bra beskrivning av själva kontot, som oftast består av en lättklädd Hill med svetslåga, sot på kroppen och andra traditionellt maskulina attribut. Möblerna består oftast av svärtat stål, läderremmar, marmor och mässingattiraljer. M.a.o. modernt och stilrent, och väldigt snyggt i samklang med Hills lika snygga kropp. Dessutom har Hill humor.

wh_i

wh_ii

wh_viii

wh_x

wh_vii

wh_vi

wh_v

wh_iv

wh_iii wh_ixFrån norra Kalifornien kommer konstnären och illustratören Niomi Nix Turner, a.k.a Fernbeds. Turner lever numera på att skapa mycket detaljerade och spöklikt vackra ”målningar” av grafit, målningar som ibland trotsar sinnebilden av vad som kan skapas med mediet, ännu mer imponerande är att Turner inte använder fotografiska förstudier i sitt värv och aldrig suddar eller på andra sätt fuskar utan mödosamt karvar ut bilderna genom repetition vilket skapar ovanligt rena grafitbilder, på gränsen till airbrush-känsla. Turners kreativa process, samt hennes loftvåning i Oakland samt hennes katt Luna är vanligt förekommande på Instagramkontot. Dessutom är Turner polare med konsertaffischillustratören Aaron Horkeys flickvän. Bara det!

fb_i

fb_ii

fb_iii

fb_iv

fb_ix

fb_v

fb_vi

fb_vii

fb_viii

I den flytande modernitetens tidevarv…

August 16, 2017

Vi på bloggen ligger sällan rätt i tiden. Det blir lätt så när ens nattlektyr består av redogörelser över apokalyptiska idéströmningar och beställningskataloger för färgpastor alá förra sekelskiftet. Dock så tycker vi att det är spännande att lämna vår dödsdal och gå på interwebz gator som en vanlig bloggare. Oftast sker detta genom Trendenser.se. I ett inlägg nämner Trendenser ofoget med retuscherade inredningsbilder, och jämför det med modemagasinens sjukligt smala- och ouppnåeliga ideal. Saxat:

Kanske är det mot bakgrund av min egen tonårshistorik som jag blir så ledsen nu när jag får mail av bloggläsare som påvisar samma slags ledsna uppgivenhet, fast mot sina egna hem. I övrigt kloka och rimligt resonerande vuxna jämför sina helt “normala” bostäder mot vår tids ideal som visas upp i inredningsmagasin och på internet och känner samma slags tonårsmässiga frustration över att de inte “får till det”.

Fortsättningen förtjänar att upprepas in i absurdum:

Men vet ni varför?
De hemmen finns inte.

Det här är så tragiskt! Zygmunt Bauman stipulerade att vår senmoderna tid – den flytande moderniteten – kategoriseras av individens tilltagande känsla av osäkerhet samt en internaliserad ambivalens. I senmoderniteten är den moderna människan är ett projekt där autonomi uppnås genom underkastelse, där individualiseringsprocessen sker genom längtan, där vår personlighet gestaltas genom opersonliga attribut och där, kortfattat, det som gör oss unika tas genom gemensamma beslut. Jag har svårt att släppa att ärkeflummaren kan ha haft rätt då folk uppenbarligen tror sig vara okapabla att skapa en egen smak utifrån eget huvud, och hanterar sitt hem – som idag verkligen är en symbol för vårt förmena unikum – bortanför ens egna tankeprocesser. Det sistnämnda attributet i individualiseringsprocessen exemplifieras även det mycket bra genom ett Trendenser-inlägg, denna gång om färgprover. Vi på bloggen har tidigare uppmuntrat till att bojkotta Färgkodernas tyranni och visst är det som Trendenser skriver inget fel i att referera och inspireras av andra! Men att inspireras är inte att anpassa sig, och att utgå ifrån ett externt och opersonligt tryck är väsensskilt från framgångsrik inredning som i slutändan alltid handlar om att anpassa dig till just dina förutsättningar.

Vän av ordning kanske frågar sig vad betyder det här? Är vi inte alla slavar under tidsandan. Förvisso är ingen människa en ö – men fatalism gör sig icke besvär! Vem vet, om vi odlar vår excentricitet så kanske vi dessutom lär oss att vara nöjda med det vi har… och istället förfina istället för att förgäves söka efter inredningens utopia (vilket dessutom skulle leda till mindre svinn och mindre ekologiskt avtryck). Dessutom, att kasta sig av oket från den flytande moderniteten leder troligtvis inte bara till sinnesro, utan också till betydligt snyggare inredning. Ett random axplock från min inspirationsmapp:

0501NYS_Faulkner-fig6_big

Nu är förvisso textilier alltid rätt! Och bohemchic är populärt då och då, men ändå har jag svårt att tro att speciellt många skulle komma på tanken att inreda så här idag. Frank Faulkner heter inredaren.

bb012b314bd6befdf92ace89d3f856ec

Blyinfattade fönster är alltid rätt! Det viktiga med den här bilden är dock att samma lekfulla och stämningsfulla känsla kan uppnås med andra material. Ex. så klädde jag en gång ca. en halv badrumsvägg med provbitar av färgad glasbetong.

dc44dba559c52fe374745f170acd9ca5

Ibland behöver det inte vara så svårt. Den här romantiskt shabbyishstilen är ganska vanlig, och liknande sänghimlar har vi sett till leda. Tänk postmodernt och på juxtaposition så blir det dock riktigt lyckat.

f51ae47f2e34273d53b6570d2f247a59

I Amsterdam så har flertal takmålningar hittats vid renoveringar. Någon idiot tyckte det var rimligt att täcka över dessa nu unika arv med puts. Nu behöver vi förvisso inte prata 1600-tal, principen att göra någonting – egentligen vad som helst – roligt med innertaken är sorgligt förbisedd.

tumblr_nolsin9Aor1rxu7iuo1_400

Själv så vill jag leva inuti Michael Taylors målning “Girl with Lilac“. Inte för flickans skull, men pga. den ljuvliga färgsammansättningen.

Drömmer om mörkret, del II

April 5, 2017

För ett drygt år sedan skrev jag om en fantasi att stirra in svarta hål, då exemplifierade jag med Andy Spade och hans plaque i form av en målning med en djupsvart cirkel.

Lev med svärtan!

Tänk på döden!

Från Melbourne kommer detta rum. Lägenheten kommer vi kanske återkomma till längre fram, men i nuet nöjer vi oss med att njuta av den svarta cirkeln.

melbourne

Vän av ordning konstaterar att det här rummets blickfång inte består av en svart cirkel, utan en fyrkant vars grova penseldrag får formens kanter att spreta – som om färgen voro drömmar som våldsamt slungats in i paletten och stänkt ner ytan.

design

Dock är det en vacker svärta som är fin tillsammans med möblemanget i övrigt, och svärtan kontrasterar fint mot en bruten vitkulör.

Själv hatar jag minimalism men suprematisterna kanske var något på spåret med sitt snömos om ”the supremacy of pure artistic feeling”.

Om ett nostalgiskt skimmer

April 5, 2017

Ingen av denna bloggs fem regelbundna följare kan ha missat min vurm för byggnadsvård och sökande efter en känsla av historiskt kontinuum. Trots att det finns mängder av anledningar till dessa karakteristik, ex. att forna tiders byggnadskonst både var mer ekonomisk och ekologisk sund än moderna tiders dito, så är en del av detta vurmande ett nostalgiskt skimmer.

Dock så är nostalgi ofta förljugen. Exempelvis räcker det med att läsa fnostalgi wikörsta raden på Wikipedia:

 

”Nostalgi (av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet”.

 

I byggnadsvårdskretsar så tycks traditionella byggtekniker och material gå hand i hand med inredning som signalerar tillhörighet med eran då huset byggdes. Å ena sidan är detta helt oproblematiskt, jag föraktar att per automatik problematisera eller politisera estetiska och emotionella sfärer. Dock så har jag rört mig i byggnadsvårdskretsar såpas länge att jag förstår att både forna tiders hantverkskunnande och gamla inredningsideal ofta ackompanjeras av just nostalgi och ”det var bättre förr”.

I och för sig ser jag denna nostalgi som helt självklar i en postmodern och globaliserad värld – och som jag formulerade ett axiom i ett tidigare inlägg så vill jag att vi bejakar den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv. Vilket även inkluderar det nostalgiska skimret.

Men hur ska den vidunderliga inredningen i praktiken förhålla sig till nostalgin och nostalgiskt skimmer utan att falla för förljugenhet?

Ideologiskt eller teoretiskt så tror jag att det handlar om att idealisera det förflutna och att förstå att vår förståelse och uppskattning av det vårt förflutna ofta är gravt felaktig. Paradigmet som vi skärskådar ”vårt förflutna” genom är nästan uteslutande en vantolkning från slutet av 1800-talet och fungerar som en prisma där vår förståelse av det förflutna, genom sina tecken/innebörd och ord/idéer, manipuleras. Rent teoretiskt leder detta till missförstånd, ex. att Sverige existerar i ett vakuum medan sanningen snarare är att det är svårt att dra sträck mellan Sveriges/nordens/Europas kulturarv – vilket är sant för alla länder! Det leder också till en snäv definition av vårt förflutna. Trots att 1800-taletsgentlemen – för jag tror vi pratar om män här – var bildade, så hade både deras verklighetsuppfattning och historiska förståelse stora luckor.

Rent praktiskt så tror jag att vi behöver en approach som tar till vara på både globalisering och lokalisering. Som jag skrev i inlägget om Salloum så betyder det inte ”ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält”. Nationalromantikens svenskar förstod det, ex. Verner von Heidenstams vurm för mellanöstern, och glöm inte att nationalromantiken var ett eklektiskt hopkok av en förmodad ursvenskhet blandad med medelhavets klacisism och diverse europeiska strömningar. Arkitektoniskt skapade denna sammansättning mästerverk och ett allmänt bostadstillstånd som prisas högt än idag, och i konsten har dess ebb aldrig planats ut utan pånyttfödds gång på gång.

Jag tror också att vi behöver komma ihåg att vår förljugna bild av förflutenheten faktiskt innehåller både makro- och mikropartiklar av renaste sanning. Inredningsmässigt grävde man förr där man stod, och det var i högsta grad hållbar konsumtion och förbrukningsvaror. Om man gräver där man står möter man också begränsningar. Nutidsmänniskan är förvisso inte van att se begränsningar som en kreativ fördel då den flytande moderniteten lever efter axiomet allt åt alla! Jag skulle dock vilja lyfta upp begränsningens uppsida – att den gör oss mer kreativ. Ex. tänk tillbaka på kalkstens- och sandstensimitation och andra försök av våra övre skikt att efterlikna kontinentala dito – imitationer som skapade unika och i allra högsta grad unika estetiska kvalitéer. Vidare så bör ordspråket ”if it ain’t broke, don’t fix it” eka i våra mentala salar. Ex. så finns det ingen anledning för just Dig att tro att du är bättre än de bokstavliga renässansmännen, duger linprodukter åt dem så duger det åt dig.

Osv. I all evighet.

Vidare så har vi frågan om s.k. patina… Frågan om patina är på ytan enkel, men, som med så mycket annat, försvåras desto mer man nystar i saken. Själva definitionen på patina är enligt den världsomspännande encyklopedin:

 

“Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning. Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.”

 

Patinans första essens – den naturliga kemiska reaktionen – är eftersträvningsvärt! Det finns inget förljuget i äkta patina. Dock så finns det Shabby chic – en stil och ideologi som per definition är förljugen. Saxat från Wiki:
 

“Ett utmärkande för shabby chic är användningen av färgen vitt i olika nyanser på allt från väggar, golv och tak till möbler och småsaker som emaljkannor. I stilen ingår äldre möbler som målats i vitt och sedan behandlats för att se mycket slitna ut. Ofta målar man möblerna i en mörk grundfärg, övermålar med vit och sandpapprar ner ett slitage. De kan även ersättas med nytillverkade möbler som patineras på liknande sätt, då det inte är åldern i sig utan utseendet som är viktigt. Andra inslag är hinkar och baljor i zink, fågelburar, fruktlådor med tryck och äldre husgeråd. Föremål av järn får gärna vara rostiga, absolut inte blanka eller polerade. Textilt favoriseras vita och naturgrå textilier, spets, bomull, linne och säckväv. Katolska religiösa symboler och föremål förekommer ofta, exempelvis ikoner, såsom madonnabilder, kors och äldre biblar. Gränserna mellan inomhus och utomhus är ofta flytande och shabby chic-inredda rum kan även innehålla föremål som vanligtvis återfinns i trädgården.”

 
Allt ifrån vitt på allt och alla, förstörda möbler, fruktlådor med fransk copy och uppluckrade gränser mellan inom- och utomhus är förljuget in absurdum.

Shabby chics estetiska och ideologiska motpol är den s.k. diktatorsstilen. För drygt 10-årsedan skrev en viss Peter York den ikoniska bibeln över denna smaklösa inredningsstil. Nyligen sammanfattade han stilen genom attribut som storskalighet, Frankrike, hotell-estetik, groteskt överflöd, blanka ytor och nya-pengar… samt vad York benämner som ”repro”:
 

“The second rule of the dictator look is all about “repro.” Dictators might work in the grand styles of earlier centuries, but they don’t usually use old materials and furniture. Everything is brand spanking new. Old styles add gravitas, but antiques themselves are too faded and shabby. You’ll find repro-looking detailing and furniture across the board in dictators’ houses—from Middle Easterners like Muammar Qadhafi to the Central African “emperor” Jean-Bédel Bokassa, who preferred a Napoleonic look. The English decorator Nicky Haslam has dubbed this style “Louis the Hotel”—ever crisp and shiny.”

 
York lägger fingret på förljugenhetens själva pulsåder: att det nostalgiska skimret utan historiskt kontinuum och någon form av patina bara är själlöst, groteskt och smaklöst. Om Du invänder så kontrar jag med frågan, vill du verkligen leva som Donald Trump? Japp, den misogyna västvärldens högborg är ett klockrent exempel på detta inredningsmissfoster! Saxat från York:
 

“In person, the Trump look is that distinctive hair, oversize suits (apparently from the expensive Italian clothier Brioni) and long, shiny red ties. Architecturally, it’s gilt and mirrors, as in his famous marble-and-gold Trump Tower apartment, photographed many times over the years, with its canopy beds, fresco-style ceilings and colossal chandeliers.

Trump’s design aesthetic is fascinatingly out of line with America’s past and present.”

 

Japp, inte bara smaklöst men också i högsta grad förljuget.

Slutligen, oavsett om det slutar i tillvägagångssätt eller stilar så ser jag att vi beaktar både nostos och algos då livet är en lång resa som börjar och slutar i en hemkomst, med rikligt med smärta på vägen.

Sakralt, och simpelt

March 15, 2017

Hennes ögon blickade rakt in i mina medan hon tände pipan igen. Mitt hjärta bultade frenetiskt. ”Do you want a candy shot swetie?” Jag svalde tungt och nickade nervöst. Hon log, drog in ett bloss och höll inne andan och frös till för en splitsekund innan hon la sina armar över mina axlar och förde sin mun mot min. Hennes tunga lekte med min medan röken sipprade ut genom våra munnar. Hennes kropp var mjuk och varm. Jag satt mot väggen. Fullständigt panikslagen.

Dagboksanteckning från ett annat land och en annan tid.

*

tumblr_lvtpvbRxQ51qgkc5so1_500

Jag vet ingenting om dagens rum.

Jag vet inte var eller när kortet är taget.

Jag gissar dock att rummet är amerikanskt.

Mitt antagande baseras dock på högst opålitliga faktorer som minnen. För rummet påminner så starkt om min Amerikanska östkust. På de ståtliga och stolta viktorianska husen längs Prospect Street som klöste sig upp mot skyn; med torn och spiror som föremål från en svunnen tid. När jag var där befolkades de högmodiga husen av collegeelever som behandlade dem som festlokaler. Det var där jag sprang ifrån polisbilen efter att fumlande och nervöst höll Cassianis hand i min, det var där jag kysste Ögat för första gången och det var där jag fick en candyshot av Jamie – allt till en backdrop av rum så såg ungefär just så ut.

Det är i hösta graden alldaglig inredning. Den sparsamma möbleringen tar knappt någon yta i anspråk, men det ser inte minimalistiskt ut – för det konceptet är medvetet och konnotationsrikt för en samtida medelklass – men samtidigt ser det absolut inte torftigt ut. I ett annat ljus och med några andra val skulle rummet närmast stinka av både ekonomisk och andlig fattigdom, men följande kvalitéer höjer standarden över rummen som befolkar mina minnen:

* Det är rent – skulle det varit på Prospect Street skulle både damm, blodfläckar, ölflaskor och förtvinande majablad solka ner helhetsintrycket.

* Materialval – Vid första anblicken tänker man inte på fodren men träverken är profilerade, se exempelvis den lilla krönlisten på fönsterbrädan. Den enkla men profilerade spishyllan förhöjer också rummet. Sedan behöver jag såklart inte ens påpeka att den öppna spisen är oumbärlig för rummet.

* Plottriga småprylar – plottrighet för sakens skull är såklart inte att föredra. Dock så har minimilasterna inte fattat att mycket av själen sitter i småprylarna. Här är det böcker, CD-skivor (!), små figuriner, ett präktigt kors, och den billigaste formen av konsttryck som bara tejpats upp på väggen! Allt bygger och bidrar till en helhet.

* Färgsättning – så simpelt, så vackert. Väggarna ser inte ut att vara kritvita utan smutsvita, vilket tillsammans med vad som ser ut att vara laseringsmålade foder – i detta fall en blandning av teak/ekbrunt – som harmoniserar med den öppna spisen. Som pricken över i:et kontrasten mellan de billigaste och simplaste sängkläderna och en gnutta rödfärgad textil.

Slutligen så tänk på ljuset; det livsbringande ljuset som flödar in i överflöd. Skulle det varit på min amerikanska östkust skulle mitt sextiotalsstudentrum med dess små gluggar av energieffektiva men ack så små ursäkter till fönster krympt ihop, men som i de viktorianska husen på Prospect Street så är de här fönstren rejält tilltagna.

Jag är en romantiker av den gamla skolan, dvs. sjuttonhundratalsskolan, så jag har inget problem med att erkänna att det simpla rummet påverkas av mina minnen av liknande rum. Men känslan som jag inte kan kasta av mig är att det är ett sakralt rum, och jag är nyfiken på den som bor där – säg inte att det inte är det ultimata resultatet av inredning?

Ett loppisbesök

November 19, 2015

[skrev det här för nästan två månader sedan men inlägget fastnade i någon typ av limbo]

Det har varit en fantastisk hösthelg! Morgonpromenader med dagg och rykande sjörök kombinerades med rödvin, lätt sötat humleöl och skinkstek.

Dessutom så blev det en kort besök på min favoritloppis, ett besök som slutade med både dur och moll. Dels var besöket närmast livsbejakande eftersom jag kom hem med en gigantisk persisk matta – en matta som jag fick efter följande konversation:

Försäljare: Du håller i en äkta matta. Ge mig ett bud.

Jag: Eh, jadu, en tusenlapp?

Försäljare: för en femtiolapp så blir den din!

loppis_matta_l

Drygt hälften av textilpjäsen.

Bloggen hoppas att nedprutande är det nya svarta.

Dock så lägrade sig en slöja av melankoli under besöket eftersom rader efter rader var fullproppat med inramade träkolsmålningar, allmogemålade träredskap och handbroderade bonader och andra handarbeten. Alltså, antalet timmar som någon lagt ner på sina objekt som nu betraktas som värdelösa och sprids för vinden för några enkronor… Det sorgligaste var en mycket otidsenlig bonad med religiöst motiv och en liten text som förklarade att ett hem där barnen älskas aldrig kan vara ett fattigt hem. Troligtvis har en husmor suttit på sin kammare till sen timme och broderat och sytt medan barnen sov en trappa upp, men när modern var borta så närmast slängdes hennes ömhetsbetygelse och hyllning till familjens barm. Osökt eller ej; jag såg framför mig en gammal gumma som burit, förlöst och sedan närt hennes avkommer, som sedan visar sin tacksamhet genom att sälja hennes tygkaress för en femkrona.

Denna molokna bild ramades in av rader med lådor med billiga husgeråd – hela bohag som schackrades bort för spottstyver. För en person som har ett intresse för inredning är det en ödmjukt att inse att ens egna älskade prylar troligtvis kommer hamna i diverse reabackar, knappt värda en struntsumma.

Maroun Salloums eklektiska vardagsrum

October 6, 2015

Ordet ”eklekticism” återkommer ofta i inredningsparlörer. Men sällan är det så passande som hos den libanesiskt födda antikhandlaren Maroun Salloums högst eklektiska vardagsrum (seriöst öppna bilderna i ny flik och zooma!).

Salloum_i

Salloum_ii

Salloum_iii

Salloum_iv

Rummet har en originell skönhet, och dess mest utmärkande enskilda beståndsdel är de vackra spanska nygotiska väggpanelerna, som kompletteras på ett högst bedårande vis med viridiangrönt och vitt. När insulinchocken har ebbat ut lägger vän av ordning märke på att rummets övriga attiraljer börjar stå ut och pocka på uppmärksamhet. Allt ifrån stolarna i Ungersk secessionistjugend till de klassicistiska-bysterna samt de utvalda orientaliska och kinesiska objekten är oerhört vackra i sig själv, men tillsammans sammanstrålar objekten till ett enda Objet d’art.

Faktum är rummet bjuder på så mycket ögongodis att det är svårt att välja enstaka objekt – och som den här bloggen alltid tjatar om; alla enstaka objekt harmoniserar i syfte att skapa en helhet. Cristopher Worthland har beskrivit Salloums vardagsrum som ”an attractive and pleasing cohabitation of the Modern and Romantic, masculine and whimsical”. Vidare menar Worthland att trots att det inte syns, så bebos rummet av arv från mellanöstern:

Though literally absent, an Orientalist mood prevails that hints at the discovery of magical treasures, as with Aladdin’s cave. And no wonder, given that the Lebanese M. Salloum spent his childhood in Beirut, where an embarrassment of riches from the Ottoman Empire, China and 19th-century Europe converged.

Salloums barndom I Beirut tycks vara av betydelse och återkommer även i en intervju med The Polyglot. Man ska inte dra för stora växlar – mångfald har knappast nödvändigtvis något med börd att göra – men jag hoppas att denna approach till globalisering och lokalisering sprids; att kulturell särart inte nödvändigtvis behöver betyda ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält.