Drömmer om mörkret, del II

April 5, 2017

För ett drygt år sedan skrev jag om en fantasi att stirra in svarta hål, då exemplifierade jag med Andy Spade och hans plaque i form av en målning med en djupsvart cirkel.

Lev med svärtan!

Tänk på döden!

Från Melbourne kommer detta rum. Lägenheten kommer vi kanske återkomma till längre fram, men i nuet nöjer vi oss med att njuta av den svarta cirkeln.

melbourne

Vän av ordning konstaterar att det här rummets blickfång inte består av en svart cirkel, utan en fyrkant vars grova penseldrag får formens kanter att spreta – som om färgen voro drömmar som våldsamt slungats in i paletten och stänkt ner ytan.

design

Dock är det en vacker svärta som är fin tillsammans med möblemanget i övrigt, och svärtan kontrasterar fint mot en bruten vitkulör.

Själv hatar jag minimalism men suprematisterna kanske var något på spåret med sitt snömos om ”the supremacy of pure artistic feeling”.

Om ett nostalgiskt skimmer

April 5, 2017

Ingen av denna bloggs fem regelbundna följare kan ha missat min vurm för byggnadsvård och sökande efter en känsla av historiskt kontinuum. Trots att det finns mängder av anledningar till dessa karakteristik, ex. att forna tiders byggnadskonst både var mer ekonomisk och ekologisk sund än moderna tiders dito, så är en del av detta vurmande ett nostalgiskt skimmer.

Dock så är nostalgi ofta förljugen. Exempelvis räcker det med att läsa fnostalgi wikörsta raden på Wikipedia:

 

”Nostalgi (av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet”.

 

I byggnadsvårdskretsar så tycks traditionella byggtekniker och material gå hand i hand med inredning som signalerar tillhörighet med eran då huset byggdes. Å ena sidan är detta helt oproblematiskt, jag föraktar att per automatik problematisera eller politisera estetiska och emotionella sfärer. Dock så har jag rört mig i byggnadsvårdskretsar såpas länge att jag förstår att både forna tiders hantverkskunnande och gamla inredningsideal ofta ackompanjeras av just nostalgi och ”det var bättre förr”.

I och för sig ser jag denna nostalgi som helt självklar i en postmodern och globaliserad värld – och som jag formulerade ett axiom i ett tidigare inlägg så vill jag att vi bejakar den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv. Vilket även inkluderar det nostalgiska skimret.

Men hur ska den vidunderliga inredningen i praktiken förhålla sig till nostalgin och nostalgiskt skimmer utan att falla för förljugenhet?

Ideologiskt eller teoretiskt så tror jag att det handlar om att idealisera det förflutna och att förstå att vår förståelse och uppskattning av det vårt förflutna ofta är gravt felaktig. Paradigmet som vi skärskådar ”vårt förflutna” genom är nästan uteslutande en vantolkning från slutet av 1800-talet och fungerar som en prisma där vår förståelse av det förflutna, genom sina tecken/innebörd och ord/idéer, manipuleras. Rent teoretiskt leder detta till missförstånd, ex. att Sverige existerar i ett vakuum medan sanningen snarare är att det är svårt att dra sträck mellan Sveriges/nordens/Europas kulturarv – vilket är sant för alla länder! Det leder också till en snäv definition av vårt förflutna. Trots att 1800-taletsgentlemen – för jag tror vi pratar om män här – var bildade, så hade både deras verklighetsuppfattning och historiska förståelse stora luckor.

Rent praktiskt så tror jag att vi behöver en approach som tar till vara på både globalisering och lokalisering. Som jag skrev i inlägget om Salloum så betyder det inte ”ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält”. Nationalromantikens svenskar förstod det, ex. Verner von Heidenstams vurm för mellanöstern, och glöm inte att nationalromantiken var ett eklektiskt hopkok av en förmodad ursvenskhet blandad med medelhavets klacisism och diverse europeiska strömningar. Arkitektoniskt skapade denna sammansättning mästerverk och ett allmänt bostadstillstånd som prisas högt än idag, och i konsten har dess ebb aldrig planats ut utan pånyttfödds gång på gång.

Jag tror också att vi behöver komma ihåg att vår förljugna bild av förflutenheten faktiskt innehåller både makro- och mikropartiklar av renaste sanning. Inredningsmässigt grävde man förr där man stod, och det var i högsta grad hållbar konsumtion och förbrukningsvaror. Om man gräver där man står möter man också begränsningar. Nutidsmänniskan är förvisso inte van att se begränsningar som en kreativ fördel då den flytande moderniteten lever efter axiomet allt åt alla! Jag skulle dock vilja lyfta upp begränsningens uppsida – att den gör oss mer kreativ. Ex. tänk tillbaka på kalkstens- och sandstensimitation och andra försök av våra övre skikt att efterlikna kontinentala dito – imitationer som skapade unika och i allra högsta grad unika estetiska kvalitéer. Vidare så bör ordspråket ”if it ain’t broke, don’t fix it” eka i våra mentala salar. Ex. så finns det ingen anledning för just Dig att tro att du är bättre än de bokstavliga renässansmännen, duger linprodukter åt dem så duger det åt dig.

Osv. I all evighet.

Vidare så har vi frågan om s.k. patina… Frågan om patina är på ytan enkel, men, som med så mycket annat, försvåras desto mer man nystar i saken. Själva definitionen på patina är enligt den världsomspännande encyklopedin:

 

“Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning. Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.”

 

Patinans första essens – den naturliga kemiska reaktionen – är eftersträvningsvärt! Det finns inget förljuget i äkta patina. Dock så finns det Shabby chic – en stil och ideologi som per definition är förljugen. Saxat från Wiki:
 

“Ett utmärkande för shabby chic är användningen av färgen vitt i olika nyanser på allt från väggar, golv och tak till möbler och småsaker som emaljkannor. I stilen ingår äldre möbler som målats i vitt och sedan behandlats för att se mycket slitna ut. Ofta målar man möblerna i en mörk grundfärg, övermålar med vit och sandpapprar ner ett slitage. De kan även ersättas med nytillverkade möbler som patineras på liknande sätt, då det inte är åldern i sig utan utseendet som är viktigt. Andra inslag är hinkar och baljor i zink, fågelburar, fruktlådor med tryck och äldre husgeråd. Föremål av järn får gärna vara rostiga, absolut inte blanka eller polerade. Textilt favoriseras vita och naturgrå textilier, spets, bomull, linne och säckväv. Katolska religiösa symboler och föremål förekommer ofta, exempelvis ikoner, såsom madonnabilder, kors och äldre biblar. Gränserna mellan inomhus och utomhus är ofta flytande och shabby chic-inredda rum kan även innehålla föremål som vanligtvis återfinns i trädgården.”

 
Allt ifrån vitt på allt och alla, förstörda möbler, fruktlådor med fransk copy och uppluckrade gränser mellan inom- och utomhus är förljuget in absurdum.

Shabby chics estetiska och ideologiska motpol är den s.k. diktatorsstilen. För drygt 10-årsedan skrev en viss Peter York den ikoniska bibeln över denna smaklösa inredningsstil. Nyligen sammanfattade han stilen genom attribut som storskalighet, Frankrike, hotell-estetik, groteskt överflöd, blanka ytor och nya-pengar… samt vad York benämner som ”repro”:
 

“The second rule of the dictator look is all about “repro.” Dictators might work in the grand styles of earlier centuries, but they don’t usually use old materials and furniture. Everything is brand spanking new. Old styles add gravitas, but antiques themselves are too faded and shabby. You’ll find repro-looking detailing and furniture across the board in dictators’ houses—from Middle Easterners like Muammar Qadhafi to the Central African “emperor” Jean-Bédel Bokassa, who preferred a Napoleonic look. The English decorator Nicky Haslam has dubbed this style “Louis the Hotel”—ever crisp and shiny.”

 
York lägger fingret på förljugenhetens själva pulsåder: att det nostalgiska skimret utan historiskt kontinuum och någon form av patina bara är själlöst, groteskt och smaklöst. Om Du invänder så kontrar jag med frågan, vill du verkligen leva som Donald Trump? Japp, den misogyna västvärldens högborg är ett klockrent exempel på detta inredningsmissfoster! Saxat från York:
 

“In person, the Trump look is that distinctive hair, oversize suits (apparently from the expensive Italian clothier Brioni) and long, shiny red ties. Architecturally, it’s gilt and mirrors, as in his famous marble-and-gold Trump Tower apartment, photographed many times over the years, with its canopy beds, fresco-style ceilings and colossal chandeliers.

Trump’s design aesthetic is fascinatingly out of line with America’s past and present.”

 

Japp, inte bara smaklöst men också i högsta grad förljuget.

Slutligen, oavsett om det slutar i tillvägagångssätt eller stilar så ser jag att vi beaktar både nostos och algos då livet är en lång resa som börjar och slutar i en hemkomst, med rikligt med smärta på vägen.

Sakralt, och simpelt

March 15, 2017

Hennes ögon blickade rakt in i mina medan hon tände pipan igen. Mitt hjärta bultade frenetiskt. ”Do you want a candy shot swetie?” Jag svalde tungt och nickade nervöst. Hon log, drog in ett bloss och höll inne andan och frös till för en splitsekund innan hon la sina armar över mina axlar och förde sin mun mot min. Hennes tunga lekte med min medan röken sipprade ut genom våra munnar. Hennes kropp var mjuk och varm. Jag satt mot väggen. Fullständigt panikslagen.

Dagboksanteckning från ett annat land och en annan tid.

*

tumblr_lvtpvbRxQ51qgkc5so1_500

Jag vet ingenting om dagens rum.

Jag vet inte var eller när kortet är taget.

Jag gissar dock att rummet är amerikanskt.

Mitt antagande baseras dock på högst opålitliga faktorer som minnen. För rummet påminner så starkt om min Amerikanska östkust. På de ståtliga och stolta viktorianska husen längs Prospect Street som klöste sig upp mot skyn; med torn och spiror som föremål från en svunnen tid. När jag var där befolkades de högmodiga husen av collegeelever som behandlade dem som festlokaler. Det var där jag sprang ifrån polisbilen efter att fumlande och nervöst höll Cassianis hand i min, det var där jag kysste Ögat för första gången och det var där jag fick en candyshot av Jamie – allt till en backdrop av rum så såg ungefär just så ut.

Det är i hösta graden alldaglig inredning. Den sparsamma möbleringen tar knappt någon yta i anspråk, men det ser inte minimalistiskt ut – för det konceptet är medvetet och konnotationsrikt för en samtida medelklass – men samtidigt ser det absolut inte torftigt ut. I ett annat ljus och med några andra val skulle rummet närmast stinka av både ekonomisk och andlig fattigdom, men följande kvalitéer höjer standarden över rummen som befolkar mina minnen:

* Det är rent – skulle det varit på Prospect Street skulle både damm, blodfläckar, ölflaskor och förtvinande majablad solka ner helhetsintrycket.

* Materialval – Vid första anblicken tänker man inte på fodren men träverken är profilerade, se exempelvis den lilla krönlisten på fönsterbrädan. Den enkla men profilerade spishyllan förhöjer också rummet. Sedan behöver jag såklart inte ens påpeka att den öppna spisen är oumbärlig för rummet.

* Plottriga småprylar – plottrighet för sakens skull är såklart inte att föredra. Dock så har minimilasterna inte fattat att mycket av själen sitter i småprylarna. Här är det böcker, CD-skivor (!), små figuriner, ett präktigt kors, och den billigaste formen av konsttryck som bara tejpats upp på väggen! Allt bygger och bidrar till en helhet.

* Färgsättning – så simpelt, så vackert. Väggarna ser inte ut att vara kritvita utan smutsvita, vilket tillsammans med vad som ser ut att vara laseringsmålade foder – i detta fall en blandning av teak/ekbrunt – som harmoniserar med den öppna spisen. Som pricken över i:et kontrasten mellan de billigaste och simplaste sängkläderna och en gnutta rödfärgad textil.

Slutligen så tänk på ljuset; det livsbringande ljuset som flödar in i överflöd. Skulle det varit på min amerikanska östkust skulle mitt sextiotalsstudentrum med dess små gluggar av energieffektiva men ack så små ursäkter till fönster krympt ihop, men som i de viktorianska husen på Prospect Street så är de här fönstren rejält tilltagna.

Jag är en romantiker av den gamla skolan, dvs. sjuttonhundratalsskolan, så jag har inget problem med att erkänna att det simpla rummet påverkas av mina minnen av liknande rum. Men känslan som jag inte kan kasta av mig är att det är ett sakralt rum, och jag är nyfiken på den som bor där – säg inte att det inte är det ultimata resultatet av inredning?

Ett loppisbesök

November 19, 2015

[skrev det här för nästan två månader sedan men inlägget fastnade i någon typ av limbo]

Det har varit en fantastisk hösthelg! Morgonpromenader med dagg och rykande sjörök kombinerades med rödvin, lätt sötat humleöl och skinkstek.

Dessutom så blev det en kort besök på min favoritloppis, ett besök som slutade med både dur och moll. Dels var besöket närmast livsbejakande eftersom jag kom hem med en gigantisk persisk matta – en matta som jag fick efter följande konversation:

Försäljare: Du håller i en äkta matta. Ge mig ett bud.

Jag: Eh, jadu, en tusenlapp?

Försäljare: för en femtiolapp så blir den din!

loppis_matta_l

Drygt hälften av textilpjäsen.

Bloggen hoppas att nedprutande är det nya svarta.

Dock så lägrade sig en slöja av melankoli under besöket eftersom rader efter rader var fullproppat med inramade träkolsmålningar, allmogemålade träredskap och handbroderade bonader och andra handarbeten. Alltså, antalet timmar som någon lagt ner på sina objekt som nu betraktas som värdelösa och sprids för vinden för några enkronor… Det sorgligaste var en mycket otidsenlig bonad med religiöst motiv och en liten text som förklarade att ett hem där barnen älskas aldrig kan vara ett fattigt hem. Troligtvis har en husmor suttit på sin kammare till sen timme och broderat och sytt medan barnen sov en trappa upp, men när modern var borta så närmast slängdes hennes ömhetsbetygelse och hyllning till familjens barm. Osökt eller ej; jag såg framför mig en gammal gumma som burit, förlöst och sedan närt hennes avkommer, som sedan visar sin tacksamhet genom att sälja hennes tygkaress för en femkrona.

Denna molokna bild ramades in av rader med lådor med billiga husgeråd – hela bohag som schackrades bort för spottstyver. För en person som har ett intresse för inredning är det en ödmjukt att inse att ens egna älskade prylar troligtvis kommer hamna i diverse reabackar, knappt värda en struntsumma.

Maroun Salloums eklektiska vardagsrum

October 6, 2015

Ordet ”eklekticism” återkommer ofta i inredningsparlörer. Men sällan är det så passande som hos den libanesiskt födda antikhandlaren Maroun Salloums högst eklektiska vardagsrum (seriöst öppna bilderna i ny flik och zooma!).

Salloum_i

Salloum_ii

Salloum_iii

Salloum_iv

Rummet har en originell skönhet, och dess mest utmärkande enskilda beståndsdel är de vackra spanska nygotiska väggpanelerna, som kompletteras på ett högst bedårande vis med viridiangrönt och vitt. När insulinchocken har ebbat ut lägger vän av ordning märke på att rummets övriga attiraljer börjar stå ut och pocka på uppmärksamhet. Allt ifrån stolarna i Ungersk secessionistjugend till de klassicistiska-bysterna samt de utvalda orientaliska och kinesiska objekten är oerhört vackra i sig själv, men tillsammans sammanstrålar objekten till ett enda Objet d’art.

Faktum är rummet bjuder på så mycket ögongodis att det är svårt att välja enstaka objekt – och som den här bloggen alltid tjatar om; alla enstaka objekt harmoniserar i syfte att skapa en helhet. Cristopher Worthland har beskrivit Salloums vardagsrum som ”an attractive and pleasing cohabitation of the Modern and Romantic, masculine and whimsical”. Vidare menar Worthland att trots att det inte syns, så bebos rummet av arv från mellanöstern:

Though literally absent, an Orientalist mood prevails that hints at the discovery of magical treasures, as with Aladdin’s cave. And no wonder, given that the Lebanese M. Salloum spent his childhood in Beirut, where an embarrassment of riches from the Ottoman Empire, China and 19th-century Europe converged.

Salloums barndom I Beirut tycks vara av betydelse och återkommer även i en intervju med The Polyglot. Man ska inte dra för stora växlar – mångfald har knappast nödvändigtvis något med börd att göra – men jag hoppas att denna approach till globalisering och lokalisering sprids; att kulturell särart inte nödvändigtvis behöver betyda ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält.

Ett sökande efter tecken på liv

October 4, 2015

Nyligen så skissade bloggen på ett axiom som leder till att jag letar efter spår av historiskt kontinuum – att ett rum/plats känns tomt på substans om det saknar estetik med drag från det förflutna eller material och processer med historisk förankring. Uttryckt på ett annat sätt; jag letar efter bevis på att just det här rummet/platsen är besjälad med förflutenheten.

Dock är frånvaro av förflutenheten inte det enda som känns främmande i vår samtid. Så i dagens inlägg riktar bloggen sin lens mot sökande efter tecken på liv och axiomet att spår av liv är en grundläggande byggnadssten i sant vidunderlig inredning.

För just livet i form av det mänskliga är ofta frånvarande i både de privata och offentliga rummen. Angående det sistnämnda; om vi hårdrar det så är otvivelaktigt att en stor grupp människor inte ser något speciellt mänskligt, eller vackert, med samtidens offentliga rum där (ny)modernismens ok trycker ner mellanmänskliga relationer och klassiskt humanistiska värderingar. Existensen av denna djupa spricka mellan design- och byggprofessionerna och allmänheten har belagts flera gånger, exempelvis i Catharina Sternudds doktorsavhandling. Byggprofessionernas preferens för s.k. modernism (som för övrigt bör byta namn eftersom paradigmets urkunder skrevs för typ 90 år sedan) sätter sina spår på även interiörer är ledsamt. Om inte annat så bidrar det till sterila rum som inte är anpassade för människor, till skillnad från traditionella interiörer som ofta är byggd med människan som grundplåt. Saxat från Gysinge:

Den första dörröppnaren till god byggnadsvård är när man insett att hus har mänskliga drag. De till och med byggdes ju med människokroppen som måttstock: I tum, i fot, i famn…

Dock så är detta axiom i högsta grad mångbottnat, så därför skissar bloggen detta axiom som en hypostas med följande teorem:

  • Spår av liv i form av djur höjer alla rum

Detta förstnämnda teorem är ett någorlunda enkelt koncept. Djurhudar, kranium, snäckskal… it is all the same… reliker från djurvärlden ger ett djup och en andlig höjd till alla rum.

  • Minnesfragment bör få ta fysisk plats

Ett liv”. Ta dessa enkla ord i munnen och slut dina ögon. Vandra inåt.

Nedvärdera inte dessa kontemplationer till simpla nostalgitrippar utan låt dig i högsta grad inspireras. Trots att samtiden har degraderat forntiden så är det ett misstag att inte manifestera vårt ursprung och våra högst individuella resor, vi är trots allt fortfarande människor och vår (kanske)helt artunika förmåga till självkännedom bör få blomma ut i ditt hem. Vad det konkret betyder är upp till dig.

  • Naturen är livets förutsättning och ändhållplats

Trots civilisation och andra självbedrägerier så är naturen fortfarande livets förutsättning och ändhållplats (av jord är du kommen – jord skall du åter varda, osv.). Hylla livets vagga och ofrånkomliga slut så kommer du bli mer harmonisk.

Detta hyllande kan ta sig i mängd olika konkreta uttryck. Exempelvis via färgval, växte och konstruktionsmaterialval.

Ralph Lauren Home Collection – tidlöst, lyxigt, maskulint, och förbannat ursnyggt!

September 18, 2015

Ni vet den där känslan då allt svindlar, lungorna snörs åt, ögonen tåras och saliven dreglas medan munnen på samma gång känns torr som en öken.

Den där vidunderliga känslan.

Ungefär så känns det när jag kollar på Ralph Lauren Home Collection.

Det sjuka är att känslan med få undantag infinner sig oavsett om jag kollar på deras ursprungliga kollektion från 1983 eller dess senaste inkarnation från 2015, vilket tveklöst antyder att Ralph Lauren verkligen är något viktigt på spåret.

Den ursprungliga kollektionen presenterades med följande ord:

“There is a way of living that has a certain grace and beauty. It is not a constant race for what is next, rather, an appreciation of what has come before. There is a depth and quality of experience that is lived and felt, a recognition of what is truly meaningful. These are the feelings I would like my work to inspire. This is the quality of life that I believe in.” — Ralph Lauren

Med den programförklaringen ekande I mitt medvetande är det kanske inte så konstigt att jag faller huvudlöst in i Laurens universum, även jag har en vurm för förflutenheten.

Ralph Laurens inredningsfilosofi har beskrivits mycket träffande av Dan Rubinstein som menar att märket är en omtolkning av det förflutna, ett lager-på-lager-förhållningssätt till inredning och en lyxig version av amerikansk “casual comfort”. Vidare menar Rubinstein att (varu)märket har kommunicerat följande lektioner:

  • Sängen är ett blickfång som bör fungera som ett ställningstagande, du ska komponera ditt sovrum som du komponerar din outfit.
  • Genom att väva in aspekter som texturer, färg, mönster, osv. så skapas en helhet som är varm och tidlös, inredning ska skapa ett hem.
  • Återhållsamhet är överskattat, men fokus behövs.
  • Patina skapar en mer lättsam och avslappnad stil.
  • Ortodoxi ska alltid ifrågasättas och eklekticism är helt rätt.

Andra menar att Ralph Lauren målar upp bilder av lyx, äventyr, och skönhet, bilder som har kommit att definiera ”amerikansk stil.” Själv har gärningsmannen sagt att “what I do is about living; it’s about living the best life you can”.

Dock finns det bara så mycket som ord kan kommunicera, så luta er tillbaka och njut av några av mina favoriter:

Ralph Lauren Home Collection 1983:

ralph_lauren_1983

Ralph Lauren Home Collection 1984:

Ralph Lauren-Polo Ad  H&G Sept '84 "There is a way of living that has a certain grace and beauty. It is not a constant race for what is next, rather, an appreciation of what has come before. There is a depth and quality of experience that is lived and felt, a recognition of what is truly meaningful. These are the feelings I would like my work to inspire. This is the quality of life that I believe in." -- Ralph Lauren "There is a romance of living, a beauty in things that endure and have personal meaning." -- Ralph Lauren

Ralph Lauren-Polo Ad  H&G Sept '84 "There is a way of living that has a certain grace and beauty. It is not a constant race for what is next, rather, an appreciation of what has come before. There is a depth and quality of experience that is lived and felt, a recognition of what is truly meaningful. These are the feelings I would like my work to inspire. This is the quality of life that I believe in." -- Ralph Lauren "There is a romance of living, a beauty in things that endure and have personal meaning." -- Ralph Lauren

Ralph Lauren Home Collection 1986:

ralph_lauren_1986

ralph_lauren_1986_ii
Ralph Lauren Home Collection 1987:

ralph_lauren_1987

ralph_lauren_1987_ii
Ralph Lauren Home Collection 2002:

ralph_lauren_2002
Ralph Lauren Home Collection 2005:

2005

Ralph Lauren Home Collection 2011:

ralph_lauren_2011

Ska jag sammanfatta så blir det idel lovord såsom tidlöst, lyxigt, maskulint, och förbannat ursnyggt!

Den här bisarrt vackra videon förklarar varumärkets filosofi:

Färgsättningar från himlen

September 18, 2015

7bd1d9b66cbb2051a5ccec8b04ba37b4

Jag sjunker ibland ner i min kontorsstol och stirrar på detta kort.

Skulle färgpaletten vara ett vin, och om jag får flumma ut i associationsbanor som den bäste sommelier, skulle jag deliriskt freestyla om idel varma färger med toner av auberginerött/moccanougatrosa/varmbeige/ med en kraftigare accent.

De enkla profilerna med det rena vita samt golven som ser ut att vara behandlade med en svagt jordpigmentbrutenfernissa bara höjer mysfaktorn.

Sedan har jag en grej för planlösningar med många små rum och dörrposter. Att samtiden river ut inkråmet i gamla hus och nedvärderar dess nu otidsenliga dispositioner med serveringsgångar och jungfrukammare fnyser jag åt – för det finns få saker som är så vackert som dörröppningar och att blicka in i rader av rum med subtilt vackra färgsättningar som kompletterar varandra och skapar en helhet. Det bästa är att sådana här miljöer är sjukt enkelt att konstruera och underhålla, synd att så få tar chansen.

grange

Rummet ovan är egentligen lika vackert, men på ett helt annat sätt så filosofin och resultatet är nästan motsatt. Avsändaren är en av 1900-talets främsta inredare Jacques Grange.

Om den tidigare miljön komplimenterar genom likartade färger i olika rum så satsar Grange på frontalkrock. Jag hatar egentligen mintgrönt, men med gammalrosa accenter (dörrfodret!) och möblemang med lila, något murrigt rött, en liten gnutta blågrått och hårt polerat ädelträ blir det hela en supé som jag inte kan motstå. Framförallt med fiskbensparkett och en diskret meanderbård… och titta på hur denna pärla kontrasterar och kompletterar hallen dess vackert rutiga golv och färgpalett med smutsigt ljust marmorgrått och en liksom vitutspädd duvblå.

Weltschmerz

September 18, 2015

Höstens mänskliga katastrofer har lagt sig som ett skymningstäcke över bloggen.

Men då är det kanske viktigare än någonsin att fly bort från den centraleuropeiska skammen och svenska järnrörspartiet och dess Putinapologeter och in något vackrare.

Något som dom inte kan smitta eller fläcka.

Därför får läsaren ursäkta då de kommande inläggen kommer bli något associativa.

Om svensk commercial art

September 4, 2015

Ser att Aftonblaskans inredningssajt/webshop Myhome beskriver posters som en trend. Gott så. Vidunderlig har tidigare bloggat om affischer och filar på en separat blogg om konsertaffischer.

Dock så lämnar Myhome en liten besk smak i munnen eftersom deras urval av trendiga posters generellt är väldigt dyra – speciellt med tanke på stora upplagor, mestadels anonym formgivning och producerade med billiga trycktekniker på billigt papper – och eftersom urvalet är homogent och ganska andefattigt.

Det sistnämnda är intressant. Antar att det lätt blir så när det redaktionella innehållet ska sälja till den stora massan. Det är också ganska anmärkningsvärt att förvånansvärt många av affischerna inte uttrycker ett eget formspråk, visar på hantverksskicklighet, eller tar några risker – hela upplevelsen känns som att shoppa på en tråkig anonym flygplats. Lite lustigt blir det också när redaktionen skriver att ”Sverige har många duktiga illustratörer och formgivare, som Lovisa Burfitt och Ylva Skarp – så utbudet av snygga posters är stort här”. Som om svensken är utlämnad till svenska formgivare.

Smaken är dock som baken.

Dock så känns det lite konstigt att Sverige inte kan producera en commercial artist i samma liga som Aaron Horkey, Nicolas Delort, João Ruas, Esao Andrews, Dasha Pliska, DZO Olivier, Landland, Dan Stiles, Akiko Stehrenberger, Tomer Hanuka, We Buy Your Kids, Zakuro Aoyama, Rob Jones, Vaughan Oliver – för att nämna några samtida. Har Sverige någonsin producerade en affischillustratör som kan konkurrera med européer som Gunther Kieser eller Andrzej Pagowski, eller amerikaner som Steve Frankfurt eller Saul Bass?

En liten brasklapp – jag påstår inte att jag har bra koll på svensk commercial art, tvärtom till och med! Men jag vet att jag väldigt sällan har ramlat av stolen när jag kollat på svensk affischkonst – och detta gäller mina hyffsat stora efterforskningar inom film- och konsertaffischer. Kan detta bero på svenska institutioner? Att svenskar anser sig stå över kommersiellt arbete? Att A-kassan varit för hög? Eller är det resultat av hegemonin i svensk formgivning (ljust & fräscht osv.)?