Arvet efter Kamprad

January 31, 2018

Ingvar Kamprad var i alla hänseenden en stor man. Därmed är det mycket välbefogat att världen hyllar hans enorma ekonomiska och industriella gärning. Dock så torde vi också diskutera hans estetiska arv.

Som alla andra så har jag en mångfacetterad relation till Ikea och dess grundare. Å ena sidan skrev jag såhär i bloggens ungdom:
 

Inredning från Skandinavien är sällan vidunderlig. Ofta beskrivs den som ”ljus” och ”fräsch”, inte sällan med ideal från en IKEA-katalog, ofta tom & avskalad, många gånger andefattig.

 
Å andra sidan har jag som alla svenskar fnittrat åt Ikea-referenser i populärkultur och såklart också levt med dess produkter. Mitt pojkrum bestod i stort av PS-kollektionen och några av min barndoms finaste minnen är när jag och min syster lekte racerförare i lagerkorridorerna efter att vi ätit fläsknoisette.

I minnesteckningstider är det rimligt att ge den bortgångne respekt och välja att se hens positiva eftermäle. Kamprad hade såklart mindre trevliga episoder i sitt 91-åriga bagage, och enstaka löss i den röda fanans veck har såklart solkat ner inte Kamprads minne utan deras eget anseende. Dock så finns det en negativ konsekvens av Ikeas eriksgata som tål att luftas – även i en tid som denna. Kamprads succé var nämligen så total att han i samklang med makrotrender orsakade i mitt tycke en estetisk nedgång då industridesign och avskalade folkhemsmöbler blev norm. Själv skulle jag föredragit att det svenska sekelskiftesarvet, med spridda källor som arts & crafts och kanaliserade via b.la. Ellen Key, skulle behållit sin särställning. Det tål också att sägas att Kamprads storartade talang för affärer resulterade i kreativ förstörelse med resultatet att en mängd mindre bosättningsaffärer samt diverse möbelindustrier fick slå igen. Jag säger inte detta med en klagosång utan ett konstaterande. Förutom en likriktning i produktutbud så är det också rimligt att anta att Ikeas industriella och ekonomiska innovationer påverkat den svenska normen för även hur mycket en möbel ska kosta, vilket också såklart påverkar dess estetiska utformning – ekonomi är en dimension även i estetiken. Därmed så ter det sig för mig vara en rimlig tes att Ikea delvis bär ansvar för att hantverkskunnandet fått sig en snyting. Vi bör också fråga oss om Ikeas prispress på möbler lett till hållbart värde eller om Ikeamöbler generellt består av slit & släng.

Finns det en baksida finns det dock en solsida. I Ikeas fall flera. B.la. så sägs bolaget ofta vara Sveriges främsta representant i utlandet. Det ligger mycket i det, och när jag själv bodde utomlands så strålade jag av stolthet när varumärket nämndes. Just deras ”soft power” och representationsyta för svenskhet är kanske anledningen till att jag fullständigt älskar deras 1700-talskollektion. Tillsammans med den f.d. intendenten på Nationalmuseum, och byggnadsvårdsikonen, Lars Sjöberg så plockade Ikea upp en av våra mest värdefulla kulturskatter och påbörjade en renässans för genuint och småskaligt hantverk. En kulturgärning närmast utan motstycke!

Jag tror att Ikea har en ljus framtid. För några månader sedan besökte jag ett Ikea-varhus då jag som smakråd hjälpte min syster och min mor med renoveringar i deras hem. Det var ett tag sedan sist. Jag blev dock positivt överraskad! Mina fördomar fick sin en törn och jag plockade till och med mig ett litet laptopbord. Ikeas stora värde går dock bortom trender och smakuttryck; det är ett varumärke som gör folk lyckliga och det är en (väl)gärning som så extremt få har fått ge mänskligheten.

Vila i frid. 

No Comments

Leave a Reply