Min favorit amerikanare – Roger Lussiers lägenhet i Boston

April 23, 2015

Gårdagens inlägg fokuserade på den anglosaxiska utposten i öst. I dagens inlägg vänder vi blicken västerut.

Det sägs att vi lever i en tid av amerikansk global hegemoni. Pax Americana må ha varit sant under en kort period på 90-talet, men knappast när det gäller inredning. Först en brasklapp – det här är inte en översikt av amerikansk inredning, men för diskussionens skull så kan man beskriva delar av typisk klassisk amerikansk inredning som arv från England och Frankrike med alldeles för mycket finish. Just arvet från Frankrike, som i och för sig alltid har existerat men som blev lite extra på modet i societets NYC under 1920-60 talen, kan säkerligen dominerat den inhemska bilden av trendig amerikansk inredning, och därmed skadat landets särart. En annan syn på amerikansk inredning står Thomas Jayne för, exempelvis i hans bok The Finest Rooms in America. Jayne argumenterar att om det finns ett kännetecken för amerikansk inredning så är det bekvämlighet.

Behåll båda dom tankarna i huvudet medan vi utforskar ett av mina favorithem – galleristen och rammakaren Roger Lussiers lägenhet i Boston.

Lussier är bevis nog för att gamla värden lever vitalt i den nya världen. Om inte så märks det genom att Lussier använder sig av allt ifrån förgyllda venetianska träsniderier och ljusstakar till franska kanapéer och skänkar, kinesiskt och engelskt porslin och danska stolar. Dock så är importerad stil inte det mest framstående hemma hos Lussier, i alla för mig är det absoluta blickfånget och habegäret hans personliga samling av konsttryck, litografier och träkolsmålningar – en samling som förhöjs av den ljusa färgpaletten med starka accentfärger.

rl_ii

rl_i

rl_iii

rl_iv

rl_ix

rl_vi

rl_vii

rl_viii

rl_x

rl_xi

 

Med alla dessa utländska beståndsdelar, blir summan något typiskt amerikanskt? Jag tror det, åtminstone var typiskt amerikanskt den första tanke som blossade upp i mig första gången jag såg bilder på Lussiers lägenhet. Det kan vara för att lägenheten med dess stoppade möbler ser väldigt bekväm ut – vilket i högsta grad gäller dess estetiska kvalitéer (easy on the eyes, osv.). Kanske är det för att det mest väsentligt amerikanska alltid har varit en smältdegel? Eller att avsaknaden av en egen historisk kärna skapar en egen fresk för alla oss andra att projektera vår egen smak på.

Inredningsreportagelingo har med rätta blivit något av ett satirämne i dessa tider av Teriyakihällar och lyxvardagsnyspråk, dock är det svårt att inte hålla med beskrivning av Lussiers lägenhet som ”A collector with impeccable taste and a discerning eye, he creates a luminous environment in Boston’s gentle Back Bay”. Sant är också att ”the overall effect is layered sumptuousness”. Den kanske viktigaste lärdommen står dock Lussier själv som hävdar att bilder är lika viktigt som möbler.

Håller helt med.

Och jag kan inte ens förnimma den njutning som måste komma av att leva i ett hem med inte bara överflöd av smak, men också av personliga samlingar.

Mer bilder och text hos Mrs. Blandings och A Flippen Life.

No Comments

Leave a Reply