Om ett nostalgiskt skimmer

April 5, 2017

Ingen av denna bloggs fem regelbundna följare kan ha missat min vurm för byggnadsvård och sökande efter en känsla av historiskt kontinuum. Trots att det finns mängder av anledningar till dessa karakteristik, ex. att forna tiders byggnadskonst både var mer ekonomisk och ekologisk sund än moderna tiders dito, så är en del av detta vurmande ett nostalgiskt skimmer.

Dock så är nostalgi ofta förljugen. Exempelvis räcker det med att läsa fnostalgi wikörsta raden på Wikipedia:

 

”Nostalgi (av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet”.

 

I byggnadsvårdskretsar så tycks traditionella byggtekniker och material gå hand i hand med inredning som signalerar tillhörighet med eran då huset byggdes. Å ena sidan är detta helt oproblematiskt, jag föraktar att per automatik problematisera eller politisera estetiska och emotionella sfärer. Dock så har jag rört mig i byggnadsvårdskretsar såpas länge att jag förstår att både forna tiders hantverkskunnande och gamla inredningsideal ofta ackompanjeras av just nostalgi och ”det var bättre förr”.

I och för sig ser jag denna nostalgi som helt självklar i en postmodern och globaliserad värld – och som jag formulerade ett axiom i ett tidigare inlägg så vill jag att vi bejakar den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv. Vilket även inkluderar det nostalgiska skimret.

Men hur ska den vidunderliga inredningen i praktiken förhålla sig till nostalgin och nostalgiskt skimmer utan att falla för förljugenhet?

Ideologiskt eller teoretiskt så tror jag att det handlar om att idealisera det förflutna och att förstå att vår förståelse och uppskattning av det vårt förflutna ofta är gravt felaktig. Paradigmet som vi skärskådar ”vårt förflutna” genom är nästan uteslutande en vantolkning från slutet av 1800-talet och fungerar som en prisma där vår förståelse av det förflutna, genom sina tecken/innebörd och ord/idéer, manipuleras. Rent teoretiskt leder detta till missförstånd, ex. att Sverige existerar i ett vakuum medan sanningen snarare är att det är svårt att dra sträck mellan Sveriges/nordens/Europas kulturarv – vilket är sant för alla länder! Det leder också till en snäv definition av vårt förflutna. Trots att 1800-taletsgentlemen – för jag tror vi pratar om män här – var bildade, så hade både deras verklighetsuppfattning och historiska förståelse stora luckor.

Rent praktiskt så tror jag att vi behöver en approach som tar till vara på både globalisering och lokalisering. Som jag skrev i inlägget om Salloum så betyder det inte ”ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält”. Nationalromantikens svenskar förstod det, ex. Verner von Heidenstams vurm för mellanöstern, och glöm inte att nationalromantiken var ett eklektiskt hopkok av en förmodad ursvenskhet blandad med medelhavets klacisism och diverse europeiska strömningar. Arkitektoniskt skapade denna sammansättning mästerverk och ett allmänt bostadstillstånd som prisas högt än idag, och i konsten har dess ebb aldrig planats ut utan pånyttfödds gång på gång.

Jag tror också att vi behöver komma ihåg att vår förljugna bild av förflutenheten faktiskt innehåller både makro- och mikropartiklar av renaste sanning. Inredningsmässigt grävde man förr där man stod, och det var i högsta grad hållbar konsumtion och förbrukningsvaror. Om man gräver där man står möter man också begränsningar. Nutidsmänniskan är förvisso inte van att se begränsningar som en kreativ fördel då den flytande moderniteten lever efter axiomet allt åt alla! Jag skulle dock vilja lyfta upp begränsningens uppsida – att den gör oss mer kreativ. Ex. tänk tillbaka på kalkstens- och sandstensimitation och andra försök av våra övre skikt att efterlikna kontinentala dito – imitationer som skapade unika och i allra högsta grad unika estetiska kvalitéer. Vidare så bör ordspråket ”if it ain’t broke, don’t fix it” eka i våra mentala salar. Ex. så finns det ingen anledning för just Dig att tro att du är bättre än de bokstavliga renässansmännen, duger linprodukter åt dem så duger det åt dig.

Osv. I all evighet.

Vidare så har vi frågan om s.k. patina… Frågan om patina är på ytan enkel, men, som med så mycket annat, försvåras desto mer man nystar i saken. Själva definitionen på patina är enligt den världsomspännande encyklopedin:

 

“Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning. Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.”

 

Patinans första essens – den naturliga kemiska reaktionen – är eftersträvningsvärt! Det finns inget förljuget i äkta patina. Dock så finns det Shabby chic – en stil och ideologi som per definition är förljugen. Saxat från Wiki:
 

“Ett utmärkande för shabby chic är användningen av färgen vitt i olika nyanser på allt från väggar, golv och tak till möbler och småsaker som emaljkannor. I stilen ingår äldre möbler som målats i vitt och sedan behandlats för att se mycket slitna ut. Ofta målar man möblerna i en mörk grundfärg, övermålar med vit och sandpapprar ner ett slitage. De kan även ersättas med nytillverkade möbler som patineras på liknande sätt, då det inte är åldern i sig utan utseendet som är viktigt. Andra inslag är hinkar och baljor i zink, fågelburar, fruktlådor med tryck och äldre husgeråd. Föremål av järn får gärna vara rostiga, absolut inte blanka eller polerade. Textilt favoriseras vita och naturgrå textilier, spets, bomull, linne och säckväv. Katolska religiösa symboler och föremål förekommer ofta, exempelvis ikoner, såsom madonnabilder, kors och äldre biblar. Gränserna mellan inomhus och utomhus är ofta flytande och shabby chic-inredda rum kan även innehålla föremål som vanligtvis återfinns i trädgården.”

 
Allt ifrån vitt på allt och alla, förstörda möbler, fruktlådor med fransk copy och uppluckrade gränser mellan inom- och utomhus är förljuget in absurdum.

Shabby chics estetiska och ideologiska motpol är den s.k. diktatorsstilen. För drygt 10-årsedan skrev en viss Peter York den ikoniska bibeln över denna smaklösa inredningsstil. Nyligen sammanfattade han stilen genom attribut som storskalighet, Frankrike, hotell-estetik, groteskt överflöd, blanka ytor och nya-pengar… samt vad York benämner som ”repro”:
 

“The second rule of the dictator look is all about “repro.” Dictators might work in the grand styles of earlier centuries, but they don’t usually use old materials and furniture. Everything is brand spanking new. Old styles add gravitas, but antiques themselves are too faded and shabby. You’ll find repro-looking detailing and furniture across the board in dictators’ houses—from Middle Easterners like Muammar Qadhafi to the Central African “emperor” Jean-Bédel Bokassa, who preferred a Napoleonic look. The English decorator Nicky Haslam has dubbed this style “Louis the Hotel”—ever crisp and shiny.”

 
York lägger fingret på förljugenhetens själva pulsåder: att det nostalgiska skimret utan historiskt kontinuum och någon form av patina bara är själlöst, groteskt och smaklöst. Om Du invänder så kontrar jag med frågan, vill du verkligen leva som Donald Trump? Japp, den misogyna västvärldens högborg är ett klockrent exempel på detta inredningsmissfoster! Saxat från York:
 

“In person, the Trump look is that distinctive hair, oversize suits (apparently from the expensive Italian clothier Brioni) and long, shiny red ties. Architecturally, it’s gilt and mirrors, as in his famous marble-and-gold Trump Tower apartment, photographed many times over the years, with its canopy beds, fresco-style ceilings and colossal chandeliers.

Trump’s design aesthetic is fascinatingly out of line with America’s past and present.”

 

Japp, inte bara smaklöst men också i högsta grad förljuget.

Slutligen, oavsett om det slutar i tillvägagångssätt eller stilar så ser jag att vi beaktar både nostos och algos då livet är en lång resa som börjar och slutar i en hemkomst, med rikligt med smärta på vägen.

No Comments

Leave a Reply