Browsing Tag

axiom

Om ett nostalgiskt skimmer

April 5, 2017

Ingen av denna bloggs fem regelbundna följare kan ha missat min vurm för byggnadsvård och sökande efter en känsla av historiskt kontinuum. Trots att det finns mängder av anledningar till dessa karakteristik, ex. att forna tiders byggnadskonst både var mer ekonomisk och ekologisk sund än moderna tiders dito, så är en del av detta vurmande ett nostalgiskt skimmer.

Dock så är nostalgi ofta förljugen. Exempelvis räcker det med att läsa fnostalgi wikörsta raden på Wikipedia:

 

”Nostalgi (av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet”.

 

I byggnadsvårdskretsar så tycks traditionella byggtekniker och material gå hand i hand med inredning som signalerar tillhörighet med eran då huset byggdes. Å ena sidan är detta helt oproblematiskt, jag föraktar att per automatik problematisera eller politisera estetiska och emotionella sfärer. Dock så har jag rört mig i byggnadsvårdskretsar såpas länge att jag förstår att både forna tiders hantverkskunnande och gamla inredningsideal ofta ackompanjeras av just nostalgi och ”det var bättre förr”.

I och för sig ser jag denna nostalgi som helt självklar i en postmodern och globaliserad värld – och som jag formulerade ett axiom i ett tidigare inlägg så vill jag att vi bejakar den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv. Vilket även inkluderar det nostalgiska skimret.

Men hur ska den vidunderliga inredningen i praktiken förhålla sig till nostalgin och nostalgiskt skimmer utan att falla för förljugenhet?

Ideologiskt eller teoretiskt så tror jag att det handlar om att idealisera det förflutna och att förstå att vår förståelse och uppskattning av det vårt förflutna ofta är gravt felaktig. Paradigmet som vi skärskådar ”vårt förflutna” genom är nästan uteslutande en vantolkning från slutet av 1800-talet och fungerar som en prisma där vår förståelse av det förflutna, genom sina tecken/innebörd och ord/idéer, manipuleras. Rent teoretiskt leder detta till missförstånd, ex. att Sverige existerar i ett vakuum medan sanningen snarare är att det är svårt att dra sträck mellan Sveriges/nordens/Europas kulturarv – vilket är sant för alla länder! Det leder också till en snäv definition av vårt förflutna. Trots att 1800-taletsgentlemen – för jag tror vi pratar om män här – var bildade, så hade både deras verklighetsuppfattning och historiska förståelse stora luckor.

Rent praktiskt så tror jag att vi behöver en approach som tar till vara på både globalisering och lokalisering. Som jag skrev i inlägget om Salloum så betyder det inte ”ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält”. Nationalromantikens svenskar förstod det, ex. Verner von Heidenstams vurm för mellanöstern, och glöm inte att nationalromantiken var ett eklektiskt hopkok av en förmodad ursvenskhet blandad med medelhavets klacisism och diverse europeiska strömningar. Arkitektoniskt skapade denna sammansättning mästerverk och ett allmänt bostadstillstånd som prisas högt än idag, och i konsten har dess ebb aldrig planats ut utan pånyttfödds gång på gång.

Jag tror också att vi behöver komma ihåg att vår förljugna bild av förflutenheten faktiskt innehåller både makro- och mikropartiklar av renaste sanning. Inredningsmässigt grävde man förr där man stod, och det var i högsta grad hållbar konsumtion och förbrukningsvaror. Om man gräver där man står möter man också begränsningar. Nutidsmänniskan är förvisso inte van att se begränsningar som en kreativ fördel då den flytande moderniteten lever efter axiomet allt åt alla! Jag skulle dock vilja lyfta upp begränsningens uppsida – att den gör oss mer kreativ. Ex. tänk tillbaka på kalkstens- och sandstensimitation och andra försök av våra övre skikt att efterlikna kontinentala dito – imitationer som skapade unika och i allra högsta grad unika estetiska kvalitéer. Vidare så bör ordspråket ”if it ain’t broke, don’t fix it” eka i våra mentala salar. Ex. så finns det ingen anledning för just Dig att tro att du är bättre än de bokstavliga renässansmännen, duger linprodukter åt dem så duger det åt dig.

Osv. I all evighet.

Vidare så har vi frågan om s.k. patina… Frågan om patina är på ytan enkel, men, som med så mycket annat, försvåras desto mer man nystar i saken. Själva definitionen på patina är enligt den världsomspännande encyklopedin:

 

“Ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder. Patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning. Patina kan även framkallas på kort tid, till exempel med kemiska medel.”

 

Patinans första essens – den naturliga kemiska reaktionen – är eftersträvningsvärt! Det finns inget förljuget i äkta patina. Dock så finns det Shabby chic – en stil och ideologi som per definition är förljugen. Saxat från Wiki:
 

“Ett utmärkande för shabby chic är användningen av färgen vitt i olika nyanser på allt från väggar, golv och tak till möbler och småsaker som emaljkannor. I stilen ingår äldre möbler som målats i vitt och sedan behandlats för att se mycket slitna ut. Ofta målar man möblerna i en mörk grundfärg, övermålar med vit och sandpapprar ner ett slitage. De kan även ersättas med nytillverkade möbler som patineras på liknande sätt, då det inte är åldern i sig utan utseendet som är viktigt. Andra inslag är hinkar och baljor i zink, fågelburar, fruktlådor med tryck och äldre husgeråd. Föremål av järn får gärna vara rostiga, absolut inte blanka eller polerade. Textilt favoriseras vita och naturgrå textilier, spets, bomull, linne och säckväv. Katolska religiösa symboler och föremål förekommer ofta, exempelvis ikoner, såsom madonnabilder, kors och äldre biblar. Gränserna mellan inomhus och utomhus är ofta flytande och shabby chic-inredda rum kan även innehålla föremål som vanligtvis återfinns i trädgården.”

 
Allt ifrån vitt på allt och alla, förstörda möbler, fruktlådor med fransk copy och uppluckrade gränser mellan inom- och utomhus är förljuget in absurdum.

Shabby chics estetiska och ideologiska motpol är den s.k. diktatorsstilen. För drygt 10-årsedan skrev en viss Peter York den ikoniska bibeln över denna smaklösa inredningsstil. Nyligen sammanfattade han stilen genom attribut som storskalighet, Frankrike, hotell-estetik, groteskt överflöd, blanka ytor och nya-pengar… samt vad York benämner som ”repro”:
 

“The second rule of the dictator look is all about “repro.” Dictators might work in the grand styles of earlier centuries, but they don’t usually use old materials and furniture. Everything is brand spanking new. Old styles add gravitas, but antiques themselves are too faded and shabby. You’ll find repro-looking detailing and furniture across the board in dictators’ houses—from Middle Easterners like Muammar Qadhafi to the Central African “emperor” Jean-Bédel Bokassa, who preferred a Napoleonic look. The English decorator Nicky Haslam has dubbed this style “Louis the Hotel”—ever crisp and shiny.”

 
York lägger fingret på förljugenhetens själva pulsåder: att det nostalgiska skimret utan historiskt kontinuum och någon form av patina bara är själlöst, groteskt och smaklöst. Om Du invänder så kontrar jag med frågan, vill du verkligen leva som Donald Trump? Japp, den misogyna västvärldens högborg är ett klockrent exempel på detta inredningsmissfoster! Saxat från York:
 

“In person, the Trump look is that distinctive hair, oversize suits (apparently from the expensive Italian clothier Brioni) and long, shiny red ties. Architecturally, it’s gilt and mirrors, as in his famous marble-and-gold Trump Tower apartment, photographed many times over the years, with its canopy beds, fresco-style ceilings and colossal chandeliers.

Trump’s design aesthetic is fascinatingly out of line with America’s past and present.”

 

Japp, inte bara smaklöst men också i högsta grad förljuget.

Slutligen, oavsett om det slutar i tillvägagångssätt eller stilar så ser jag att vi beaktar både nostos och algos då livet är en lång resa som börjar och slutar i en hemkomst, med rikligt med smärta på vägen.

Ett sökande efter tecken på liv

October 4, 2015

Nyligen så skissade bloggen på ett axiom som leder till att jag letar efter spår av historiskt kontinuum – att ett rum/plats känns tomt på substans om det saknar estetik med drag från det förflutna eller material och processer med historisk förankring. Uttryckt på ett annat sätt; jag letar efter bevis på att just det här rummet/platsen är besjälad med förflutenheten.

Dock är frånvaro av förflutenheten inte det enda som känns främmande i vår samtid. Så i dagens inlägg riktar bloggen sin lens mot sökande efter tecken på liv och axiomet att spår av liv är en grundläggande byggnadssten i sant vidunderlig inredning.

För just livet i form av det mänskliga är ofta frånvarande i både de privata och offentliga rummen. Angående det sistnämnda; om vi hårdrar det så är otvivelaktigt att en stor grupp människor inte ser något speciellt mänskligt, eller vackert, med samtidens offentliga rum där (ny)modernismens ok trycker ner mellanmänskliga relationer och klassiskt humanistiska värderingar. Existensen av denna djupa spricka mellan design- och byggprofessionerna och allmänheten har belagts flera gånger, exempelvis i Catharina Sternudds doktorsavhandling. Byggprofessionernas preferens för s.k. modernism (som för övrigt bör byta namn eftersom paradigmets urkunder skrevs för typ 90 år sedan) sätter sina spår på även interiörer är ledsamt. Om inte annat så bidrar det till sterila rum som inte är anpassade för människor, till skillnad från traditionella interiörer som ofta är byggd med människan som grundplåt. Saxat från Gysinge:

Den första dörröppnaren till god byggnadsvård är när man insett att hus har mänskliga drag. De till och med byggdes ju med människokroppen som måttstock: I tum, i fot, i famn…

Dock så är detta axiom i högsta grad mångbottnat, så därför skissar bloggen detta axiom som en hypostas med följande teorem:

  • Spår av liv i form av djur höjer alla rum

Detta förstnämnda teorem är ett någorlunda enkelt koncept. Djurhudar, kranium, snäckskal… it is all the same… reliker från djurvärlden ger ett djup och en andlig höjd till alla rum.

  • Minnesfragment bör få ta fysisk plats

Ett liv”. Ta dessa enkla ord i munnen och slut dina ögon. Vandra inåt.

Nedvärdera inte dessa kontemplationer till simpla nostalgitrippar utan låt dig i högsta grad inspireras. Trots att samtiden har degraderat forntiden så är det ett misstag att inte manifestera vårt ursprung och våra högst individuella resor, vi är trots allt fortfarande människor och vår (kanske)helt artunika förmåga till självkännedom bör få blomma ut i ditt hem. Vad det konkret betyder är upp till dig.

  • Naturen är livets förutsättning och ändhållplats

Trots civilisation och andra självbedrägerier så är naturen fortfarande livets förutsättning och ändhållplats (av jord är du kommen – jord skall du åter varda, osv.). Hylla livets vagga och ofrånkomliga slut så kommer du bli mer harmonisk.

Detta hyllande kan ta sig i mängd olika konkreta uttryck. Exempelvis via färgval, växte och konstruktionsmaterialval.

Ett sökande efter historiskt kontinuum

March 10, 2015

Mycket känns främmande i vår samtid. Denna känsla är nästan som starkast när jag tittar på folks inredning, speciellt när jag befinner mig på platser och rum som inte besitter en känsla av historiskt kontinuum. Det är en flyktig känsla som inte är helt enkelt att ringa in. Dock, om jag ska försöka sätta ord på känslan så skulle det vara (typ)att rum, platser och inredning som inte har spår bakåt i tiden är tomma på substans, det saknas någonting. På ett högst personligt plan så är mitt sökande efter spår från det förflutna direkt kopplat till vår samtida vurm efter småskalighet och hantverk. Att min konträra känsla leder mig till senmoderniteten kan vara någon typ av postmodern paradox, därför är jag kanske i alla högsta grad modern! Nu kom vi dock bort från ämnet. Mer handgripligen så tar detta sig uttryck i att jag söker efter estetik med drag från det förflutna, efter material och processer med historisk förankring; efter bevis på att just den här platsen är besjälad med förflutenheten. Detta axiom tar sig många uttryck i min vardag, exempelvis så känner jag det varje gång jag torkar händerna med en kypertvävd handduk av oblekt linnegarn och varje gång jag går på mina böljande kilsågade golv med spår från generationers trätan. Kanske är det också detta sökande som gör mig så mottaglig för en viss typ av den moderna amerikanska konsertaffischen som primärt illustreras via penna och bläck och som primärt reproduceras genom den lätt ålderdomliga produktionsmetoden silkscreentryck. Dock, trenden för autencitet och småskalighet är troligtvis på väg ut efter att ha blivit brännmärkt som en typiskt ”grön” angelägenhet för s.k. hipsters. Jag hoppas dock innerligt att jag har fel om detta.

David D’Andrea heter en amerikansk konsertaffischkonstnär, som numera också släpper limiterade vinylsinglar. Andrea kommer nog återkomma till bloggen då jag dyrkar hans affischkonst. Dagens inlägg är dock en stilla beundran för hans vilja att använda sig av anrika processer för högst moderna produkter. Saxat från hans blog om tillverkningen av en nysläppt vinylsingel med doom/stoner bandet Om:

The chipboard sleeve was printed on my Chandler & Price press(circa 1910) . The press is powered by pumping a foot pedal(treadle) to rotate a large flywheel which powers the press to print with a “clamshell” type of motion. Though an edition of 1000, the jackets were printed in two passes. The dust sleeves were also printed on the C&P. This called for many, many hours of printing and contemplation and, as a good friend once pointed out, manually powering a sort of wheel of dharma(dhammachakra) to imprint the image. The image is physically pressed into paper as the grooves of the record are imprinted into the vinyl, an overall archaic and laborious process, which embeds an intention and energy in the object. I hope that the final object conveys the reverence for music and art that Samaritan Press represents. The main insert is a 3 color screen print along with various other ephemera that I include with mailorder copies. The matrix labels were hand stamped and the jackets were then manually folded and numbered.

Jag älskar verkligen hur hans mödosamt illustrerade illustrationer av penna och bläck skapar rikligt ornamenterade och organiska bilder, och att boktryckspressteknik och silkscreentryck accentuerar de tidlösa kvalitéerna i hans hantverk. Jag tror att Andrea är något på spåren när han skriver att hans värv förmedlar vördnad, om inte annat så tror jag att det ringer in en aspekt av mitt sökande; att objekt, estetik och inredning som är skapat av mänskliga händer, och av och för människor, innehåller en vördnad och känsla av något mer tidlöst än varorna som pumpas ut från anonyma megamarknader.

På spaning efter den tid som flytt

March 5, 2015

Efter att ha berört moderniteter på dess två senaste inlägg längtar bloggen efter en andningspaus och möjlighet att blicka bakåt. Byggnadsvård ligger mig varmt om hjärtat, och sedvanligt så leder den korta promenaden från kontoret till hemmet på stimulans i överflöd. B.la. så noterar jag att Uddevalla fortfarande ståtar med grushögar i centrum. Bland annat på Kungsgatan/Kålgårdsbergsgatan där tomrummet efter den s.k. Lundqvists hörna fortfarande ekar tomt. Byggnaden stod klart 1890 och var så här fin 1926:

ua_1

Här borde historien tagit slut.

Dock, med åren fick byggnaden förfalla och rivningstillstånd utfärdades ett antal gånger, b.la. på 1980-talet innan den slutligen revs 2011.

P2060342

Foto av Gunnar Classon

Nu några år efteråt finns det inte så mycket att säga om saken. Fastighetsägaren kämpade hårt för att få riva och fick slutligen sin vilja igenom. Dock finns det mycket att säga om fattigmansbeviset att vi inte tar hand om gamla hus, och att vi låter stadskärnor att förfalla; vilket leder till inte bara estetiska förluster utan också i högsta grad ekologiska. Men det är inlägg för en annan dag.

Bloggen lever efter axiomet att byggnader är ofta besjälade och att det är vår förbannade plikt att ta hand om kulturarvet. Därför gläds jag åt lokaltidningen Bohusläningen som meddelade rivningen av Lundqvists hörna med den passande rubriken ”Nu går Lundqvists hörna i himlen in…”.

//

Många har med rätta förfärats över den svenska rivivern under rekordåren (exempelvis så revs 40 % av det äldre bostadsbeståndet under 1960-talet). I efterhand kan vi åtminstone rationalisera beslutet med tidsandan där strömningar från höger till vänster sjöng modernism lov och smetade en märklig effektivitetsiver på beslutsfattare. Det som vi dock missar med det snäva historiska perspektivet är att vi ständigt begår det misstaget. Som Peter Sörensen på byggnadsvårdsföreningen skriver i en angelägen text:

“Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.”

Bloggen kommer med största sannolikhet återkomma till frågan. Vi avslutar med ett av dom allra grövsta exemplen på dumhet i lilla Uddevallas historia. Nedan så finns en bild på ett ståtligt jaktslott i storslagen nationalromantisk stil. Någon gång på 1960-talet revs huset och ersattes med – har jag hört – en djävla parkeringsplats.

2f9a64b69d72a86711eb5642f87a6b69

Samtid, del 1

March 5, 2015

Det kan troligtvis läsas mellan raderna att bloggens upphovsman ofta känner sig kluven inför sin samtid. Ett axiom i bloggens värv är att det finns traditioner i byggnads- och inredningskonster som är värda att bevara. Med det sagt så är bloggen inte reaktionär. Därför lever bloggen med postulatet att de samtidstendenser som är värda att hyllas förtjänar full kredd.

Geoff Ramsey är en kanadensisk produkt- och industridesigner som jag hyser en nyfikenhet för och som jag gärna ser mer av i framtiden. Förutom att vara en genuint trevlig människa som bloggaren sprungit in i några gånger så designar Ramsey stundtals med en konceptuell nerv som lockar (just)mig.

Ett exempel är hans klädhängare Wallhax.

8343338487_3075e3f5fa_b

Wallhax beskrivs med följande ord:

“Wallhax plays with the tendency to throw a coat over a chair and incorporates it into a wall hook. By the merging a chair into the wall Wallhax animates its surface by suggesting space beyond.”

Själv går jag i brygga, kanske för att igenkänningen är total – det finns få stolar i mitt hus vars ryggar inte är belamrade med kläder – dessutom älskar jag att Wallhax kombinerar klädhängare med en liten platåplats! Jag spenderar ett antal minuter varje dag med att springa runt i huset för att hitta ciggpaket, tändare, handskar, och diverse krimskrams.  Summa summarum, Wallhax passar mig som handen i handsken. Wallhax kan köpas på b.la. The Modern Shop för några tusenlappar.

Ramseys andra design som jag vill lyfta fram är hans bänk/soffbord You Are Here, som upphovsmannen beskriver som:

“You Are Here is a formal exploration of physical place met with the application of mass customization to furniture design.  Any geographic footprint abstracted into its essential positive and negative space can be produced to create a one-of-a-kind piece.  You Are Here allows you to select any urban mapping (ie. an individuals location or landmark) to create a sophisticated piece of modern furniture that is imbued with personal meaning.

You Are Here is individually laser cut from sheet steel that is bent twice and finished with a powder coat. As a simple, and easily manufactured piece, You Are Here can be utilized as indoor/ outdoor bench seating or as an occasional table, and comes in two standard sizes. For interior use, You are Here also has the option of a soft-top seat inlaid into the frame.”

8688990951_e942085f3f_b

Det är just inkorporerandet av personifierade urbana mappmönster som gör mig så glad för möjligheterna är enorma! Som romantiker är bloggen en stark förespråkare att låta inredningen vara en del av inte bara ett nutida personligt projekt, utan också en i högsta grad sentimental påminnelse om det som en gång varit. Därför skulle jag antingen valt ett kartmönster med stark personlig-mytologisk mening, exempelvis det historia kvarteret i min gamla studiestad där Windham St. möter Prospect St. och där L. gjorde mig ständigt knäsvag och fick mig att älska mig själv. Eller så skulle jag valt Leidens stadskärna, den delen innanför de gamla stadsmurarna. För tänk att vara i ständig närhet till den ståtliga väderkvarnen De Valk med dess sju våningar av ingrodd och vaxpolerad arbetarsvett och majsmjöl … den 900-år gamla gotiska katedralen Pieterskerks ackumulerade århundraden av himmelska fantasier och värdsliga lidanden … resterna av slottet de Burcht … hotellet Mayflowers parasiterande på arvet av sin namnes mytomspunna pilgrimsskepp … biblioteket Thysianas läsrum och samlingar med spöken från tidigare mer namnkunniga ockupanter som Einstein, Descartes, Rembrandt och Spinoza … och slutligen varför inte utvidga kartmönstret till Café De Uyl van Hoogland där jag har för mig att jag sprang in i Ramsey för sista gången, och där en viss Livia berättade sanna brasilianska skrönor om exempelvis hennes mammas rädsla för håriga damer.

Troligtvis skulle just du valt något helt annat.

För möjligheterna är oändliga.

Som sig bör.