Browsing Tag

hemma hos

50 nyanser av svart

August 31, 2017

Det finns få genuint geniala inredare. Pierre-Emmanuel Martin och Stéphane Garotin på Maison HAND i Lyon förtjänar dock epitetet. Parets förra lägenhet – som i tidningen Nya RUM beskrevs som ”[m]örk, dramatisk men ändå inbjudande … [m]askulin och elegant” –  är en av de där få inredningsobjekten som vägrar lämna mitt medvetande, som ständigt pockar på uppmärksamhet.

 

 

Vid första anblicken är lägenheten bedrägligt enkel. Men som vid en vänskap så leder umgänget över tid till att detaljer blottar sig och att dess fulla personlighet med alla dess nycker och excentriciteter uppenbaras. Som en himmelsk moiréeffekt.

Först och främst så är färgskalan helt perfekt. Vid första ögonkastet nästan monokrom, men som en optisk illusion så bryts det initiala intrycket ner och en bukett av off-blackfärgskalor presenterar sig, med en bedårande noirpallet fylld med nyans och mättnad. Kolgrå, taupe, grafit, Charlestongrönt, detaljer av svartastesvart och vit accentfärg som bara förhöjer de mörka tonernas kvalitéer! Det här, gott folk, är fingertoppskänsla på högsta nivå!

Sedan finns det lösöret. Vi pratar grafik, tryck, fotografi, skisser, och affischer på väggarna. Vi pratar tablescapes som en inte belamrar utan förhöjer, vi pratar djurhudar, linne och ett blandat utbud av mattor. Möblerna är mestadels moderna – vilket funkar utmärkt i detta fall då de kompletterar byggnadens traditionellt arkitektoniska kvalitéer. I korthet så är ALLT helt perfekt.

Maroun Salloums eklektiska vardagsrum

October 6, 2015

Ordet ”eklekticism” återkommer ofta i inredningsparlörer. Men sällan är det så passande som hos den libanesiskt födda antikhandlaren Maroun Salloums högst eklektiska vardagsrum (seriöst öppna bilderna i ny flik och zooma!).

Salloum_i

Salloum_ii

Salloum_iii

Salloum_iv

Rummet har en originell skönhet, och dess mest utmärkande enskilda beståndsdel är de vackra spanska nygotiska väggpanelerna, som kompletteras på ett högst bedårande vis med viridiangrönt och vitt. När insulinchocken har ebbat ut lägger vän av ordning märke på att rummets övriga attiraljer börjar stå ut och pocka på uppmärksamhet. Allt ifrån stolarna i Ungersk secessionistjugend till de klassicistiska-bysterna samt de utvalda orientaliska och kinesiska objekten är oerhört vackra i sig själv, men tillsammans sammanstrålar objekten till ett enda Objet d’art.

Faktum är rummet bjuder på så mycket ögongodis att det är svårt att välja enstaka objekt – och som den här bloggen alltid tjatar om; alla enstaka objekt harmoniserar i syfte att skapa en helhet. Cristopher Worthland har beskrivit Salloums vardagsrum som ”an attractive and pleasing cohabitation of the Modern and Romantic, masculine and whimsical”. Vidare menar Worthland att trots att det inte syns, så bebos rummet av arv från mellanöstern:

Though literally absent, an Orientalist mood prevails that hints at the discovery of magical treasures, as with Aladdin’s cave. And no wonder, given that the Lebanese M. Salloum spent his childhood in Beirut, where an embarrassment of riches from the Ottoman Empire, China and 19th-century Europe converged.

Salloums barndom I Beirut tycks vara av betydelse och återkommer även i en intervju med The Polyglot. Man ska inte dra för stora växlar – mångfald har knappast nödvändigtvis något med börd att göra – men jag hoppas att denna approach till globalisering och lokalisering sprids; att kulturell särart inte nödvändigtvis behöver betyda ex. svensk inredning för en svensk eller turkisk dito för en turk, utan att vi ser till att bejaka den grundton som de facto finns i våra olika kulturarv, och sedan låter den grundtonen leka med världen som spelfält.

Min favorit amerikanare – Roger Lussiers lägenhet i Boston

April 23, 2015

Gårdagens inlägg fokuserade på den anglosaxiska utposten i öst. I dagens inlägg vänder vi blicken västerut.

Det sägs att vi lever i en tid av amerikansk global hegemoni. Pax Americana må ha varit sant under en kort period på 90-talet, men knappast när det gäller inredning. Först en brasklapp – det här är inte en översikt av amerikansk inredning, men för diskussionens skull så kan man beskriva delar av typisk klassisk amerikansk inredning som arv från England och Frankrike med alldeles för mycket finish. Just arvet från Frankrike, som i och för sig alltid har existerat men som blev lite extra på modet i societets NYC under 1920-60 talen, kan säkerligen dominerat den inhemska bilden av trendig amerikansk inredning, och därmed skadat landets särart. En annan syn på amerikansk inredning står Thomas Jayne för, exempelvis i hans bok The Finest Rooms in America. Jayne argumenterar att om det finns ett kännetecken för amerikansk inredning så är det bekvämlighet.

Behåll båda dom tankarna i huvudet medan vi utforskar ett av mina favorithem – galleristen och rammakaren Roger Lussiers lägenhet i Boston.

Lussier är bevis nog för att gamla värden lever vitalt i den nya världen. Om inte så märks det genom att Lussier använder sig av allt ifrån förgyllda venetianska träsniderier och ljusstakar till franska kanapéer och skänkar, kinesiskt och engelskt porslin och danska stolar. Dock så är importerad stil inte det mest framstående hemma hos Lussier, i alla för mig är det absoluta blickfånget och habegäret hans personliga samling av konsttryck, litografier och träkolsmålningar – en samling som förhöjs av den ljusa färgpaletten med starka accentfärger.

rl_ii

rl_i

rl_iii

rl_iv

rl_ix

rl_vi

rl_vii

rl_viii

rl_x

rl_xi

 

Med alla dessa utländska beståndsdelar, blir summan något typiskt amerikanskt? Jag tror det, åtminstone var typiskt amerikanskt den första tanke som blossade upp i mig första gången jag såg bilder på Lussiers lägenhet. Det kan vara för att lägenheten med dess stoppade möbler ser väldigt bekväm ut – vilket i högsta grad gäller dess estetiska kvalitéer (easy on the eyes, osv.). Kanske är det för att det mest väsentligt amerikanska alltid har varit en smältdegel? Eller att avsaknaden av en egen historisk kärna skapar en egen fresk för alla oss andra att projektera vår egen smak på.

Inredningsreportagelingo har med rätta blivit något av ett satirämne i dessa tider av Teriyakihällar och lyxvardagsnyspråk, dock är det svårt att inte hålla med beskrivning av Lussiers lägenhet som ”A collector with impeccable taste and a discerning eye, he creates a luminous environment in Boston’s gentle Back Bay”. Sant är också att ”the overall effect is layered sumptuousness”. Den kanske viktigaste lärdommen står dock Lussier själv som hävdar att bilder är lika viktigt som möbler.

Håller helt med.

Och jag kan inte ens förnimma den njutning som måste komma av att leva i ett hem med inte bara överflöd av smak, men också av personliga samlingar.

Mer bilder och text hos Mrs. Blandings och A Flippen Life.

En mycket fin australiensare

April 22, 2015

Teologen och inredaren Jeffrey O’Hares lantliga stuga i Daylesford (bilder från Home Life):

au_i

Vilken färgpalett! Blått är verkligen flott, speciellt i kombination monokromtvitaväggar och träinredning. Sedan vänligen notera bruket av en f.d. församlingsorgel som inredningspjäs! *ljuvligt*. Om jag skulle haft en orgel skulle jag verkligen satt den som en central pjäs men även blott orgelpipor skapar möjligheter…exempelvis som en spaljé för en klängväxt eller varför inte som en sänggavel.

au_ii

Titta! En vinterträdgård! Konceptet vinterträdgård är charmigt i sig själv men med detta ode till mellanösterns kakeltraditioner, och blandad anglosaxisk inredning så förvandlas charmigt till vidunderligt.

au_iii

Visst så är den mintblåafärgen trevlig, men det mycket fint utvalda religiösa krimskramset är ännu trevligare!

au_iv

Den här bloggen är ofta motvalskärring i fråga om väggfärg och brukar förespråka stormönstrade tapeter eller mörka färgskalor. Dock inte alltid. För få saker kan slå vita väggar om det görs rätt. Som i det här fallet där mycket fint profilerade lister, en gråmålad bröstpanel och mängder med färgstimuli använder sig utav de vita väggarna; där det vita helt enkelt får bli en bakgrund. Fullständigt älskar hur blomsterstycket får kontrastera mot de blåa tonerna i sovrummet med mörka möbler och mässingdetaljer som ytterligare emfaser.

au_v

Men har man ljust i ena hörnan krävs det nästan mörkt i andra. O’Hares ljusbadande matsal pryds av möbler i naket ädelträ, exponerade bjälkar och textilier med fingertoppskänsla, notera exempelvis snörmakerier för en orientalisk touch.

au_vii

au_ix

Rustikt värre! Ett troligtvis perfekt umgängesrum.

au_vi

Genomgående hos O’Hare är neoklassiska 1800-talsmöbler, dösnygga tablescapes och vackert färgrik konst – som Bill Bevans oljemålning på bilden ovan.

au_X

Jag tjatar om fingertoppskänsla men seriöst! En oljad ekram runt den gemytliga och ståndaktiga emaljvedspisen är ett genidrag!

au_viii

På tomten finns även stallbyggnader som gjorts om till bibliotek och gästrum. Som alltid med sedvanlig stil.

Fler bilder hittas på Home Life. Fotografi av Mark Roper.

Jordbunden cityvåning av Hovey Design

April 16, 2015

“Svalt”

“Luftigt”

“Ljust”

Dessa tre ord är troligtvis långt mer gångbara i samtidens inredningsmani än Dorothy Drapers intensiva färgsättningar eller Jacob Bannons subkulturella estetik.

Dock så sörjer bloggen inte för det.

Tvärtom så tror vi på mångfald.

Och ibland så dyrkar vi konceptet lika mycket som alla andra.

Exempelvis när Hovey Design stylar för lägenhetsförsäljning.

hovey_i

hovey_ii

hovey_iii

hovey_iv

hovey_5

De ljusa och jordbundna färgskalorna, kombinationen av ypperligt utvald och sparsam inredning samt dekorationselement fyllda med textur, och självklart fingertoppskänslan i långt sagt alla val gör att jag lätt skulle ha köpt denna lägenhet (om jag hade råd) men också att jag skulle sålt den illa kvickt eftersom jag aldrig skulle kunna toppat lägenhetsmasarnas felfria säljinredning. I stort är detta en genuint trivsam och vacker lägenhet som bekräftar samtidsaxiomet less is more, och min egen tanke att inget är vackrare än jordtoner. Sannerligen rum att kontemplera och andas i.

Hemma hos Freud

March 26, 2015

Vi läser i DN att Freud är tillbaka, eller i alla fall att psykoanalysen är på modet igen.

Gott så.

Vi har ingenting att tillägga trots att vi (ofrivilligt) läste Freud redan på mellanstadiet, dock så kan vi åtminstone skriva en rad eller två om Freuds känsla för stil – en mening som kändes så skönt att skriva att detta inlägg bara måste ha gömt sig i mitt undermedvetna! Vår utgångspunkt är några gryniga bilder på Freuds kontor i Wien.

Office

Freuds kontor är nästan en karikatyr på det plottrigt borgerliga inredningsidealet där knappt en tum får bestå av tomrum, vilket känns självklart för sekelskiftets österrikiska högre borgarklass. Många av de enskilda objekten såsom läderinbundna böcker, piedestaler och tunga möbler signalerar borgerlighet, men det är i allra största grad ett personligt rum! Exempelvis så skapar det stora skåpet med dess ampuller, glasmonterns krimskrams och de exotiska kuriosaföremålen ett distinkt rum fylld med personlighet.

Freud_s_Desk

Just samlingarna i Freuds kontor är något vi bör lära av. Som med så mycket annat är det ett utryck för långa händelseförlopp och tidsbundna konventioner. Jag har egentligen ingen aning om vad Freud har samlat ihop, om det är talismaner eller bara krimskrams, men för en nutida flanör ser det ut som att Freud har följt den då samtida medelklassimitation av 1800-taletsöverklasspraxis att samla på kuriositeter, en praxis som följde vågor efter vågor av samlingsmanier på sexton- och sjuttonhundratalen där glada (och oftast rika)amatörer samlade ihop och katalogiserade naturvetenskapliga specimen. Detta var innan professionaliseringen av musei- och arkivinstitutionerna, och av det stora vetenskapsparadigmet, och dessa ofta gigantiska samlingar blev inte sällan startgropen för professionaliserade institutioner – exempelvis så var Sir Hans Sloanes personliga samling en grund för British Museum och James Smithsons testamenterade tillgånger och mineralsamlingar var starten för anrika Smithsonian Institution i Washington D.C. Freuds samlande ser ut som antropologiska och humanistiska specimen, vilket var den då rådande kulturella trenden för de övre skikten, vilket kan förklaras genom nationalistiska idéer och tankar om gemensamma kulturer.

Som Dick Harrison skriver i ett nyutkommet nummer av Axess så är det “folkliga hobbysamlandet” på undantag efter att förlorat sin glans och popularitet. Jag tycker att detta är en högst negativ utveckling, delvis eftersom jag håller med Harrison om att samlandet inte bara är materiellt utan i högsta grad en dygd. Dessutom som bilden ovan visar så kan dessa folkliga gytter vara mycket vackra och stämningsfulla. Dock är det en i allra högsta grad otidsenlig samling, inte bara för sin anspråkslöshet utan också på grund av att samtida identitetspolitiska strömningar såsom kulturellt bemäktigande säkerligen skulle förkasta Freuds samling som kränkande.

Couch

Slutligen, Freuds högborgerliga inredning är fylld av överdåd, och mycket rikt på textur. Dessutom så är det ALLTID rätt att drapera möbler med tunga textilier.

Sno Stilen! Hemma hos Jacob Bannon

March 16, 2015

Jacob Bannon är mest känd för att gallskrika i fenomenala Converge, för skivbolaget Deathwish och för sitt värv som formgivare.

Gott så.

Men idag ska vi prata om hans känsla för inredning.

För ett tag sedan släpptes minidokumentären Rungs in a ladder som på IMDB beskrivs som:

A meditation on life, art, and purpose, ‘Rungs in a Ladder’ centers around Jacob Bannon, an accomplished visual artist and front man for hardcore band Converge, a group that has been carving its own iconoclastic path through the extreme music landscape for over twenty years. Bannon reflects on the formative events in his life as well as his continuing commitment to creation rather than destruction. A commitment that, he explains, is informed as much by anger as it is by survival. The documentary is a single continuous thought that sprawls in multiple directions but ultimately culminates in a sobering and uplifting statement of purpose.

I dokumentären får man glimtar av ett riktigt trevligt hem med en inredning som andas subkulturell estetik, vintageamericana och med en stark mid-century stil. Ta exempelvis Bannons vardagsrum. Mintgröna väggar och målade snickerier, ljuvliga s.k. tablescapes, vintagemattor och kilimer och övergripande genuina material som trä, läder, vävda detaljer, osv.

jb_vi

jb_iv

jb_x

På andra sidan vardagsrummet skymtar en hylla av gudomliga proportioner där övre hyllplan för böcker och nedre hyllplan för vinylskivor separeras av ett plan för diverse esoteriska objekt:

jb_v

jb_i

jb_iii

jb_iiNågot av det vackraste jag sett.

När dokumentären lämnar Bannons hem för skivbolaget Deathwish som tror man att vidunderligheterna är slut…men icke. Detta lagerrum bevisar att alla upptänkliga rum kan bli ljuvliga genom fingertoppskänsla.

jb_viii

Vilket stilleben!

jb_ix

jb_vii

Bannon driver tillsammans med frugan Janelle den allmänt inspirerande inredningsaffären Diamonds & Rust som erbjuder allt ifrån luftplantor till uppfixade möbler, blandad vintageamericana, Pendletontyger och diverse ljuvligt krimskrams. Bilder tagna från affärens Instagramkonto:

diamonds_rust_i

diamonds_rust_ii

diamonds_rust_iii