Browsing Tag

Musik

Samtid, del II

March 10, 2015

Förutom döden och kärleken så torde det inte finnas något så vidunderligt som musik.

Dessutom, i samtidens alltmer digitala musikklimat så finns det ett egenvärde att låta musiken ta fysisk plats. Vilket i största grad är sant även för inredning. Frågan är dock hur musiken ska ta plats genom inredning? Hemelektronik är ju ofta anskrämligt ful, och idag när folk inte lyssnar på skivor längre så får vi ta till mer radikala tilltag.

En som har tänkt till är Nadia-Anne Ricketts på textilbolaget Beatwoven som använder sig av en datormjukvara som analyserar och visualiserar musik till pixelmönster som senare vävs till textilier genom traditionella sidenvävstekniker. Resultatet är konceptuellt briljant, och ofta ljuvligt!

beatwoven

Själv så har jag alltför många favoritlåtar för att välja en, men om jag någonsin skulle lägga en order, vilket är troligt, så skulle det troligtvis stå mellan Arto Pärts liturgiska klagan De Profundis Psalm 129, eller Imogen Heaps soloversion av Let Go – Frou Frous ljuvliga svanesång över en krackelerande kärlek aldrig låtit bättre – eller varför inte Tragedys käftsmäll och antikärnvapendänga The Day After.

Se mer om Ricketts gärning i den här fina videon:

Ett sökande efter historiskt kontinuum

March 10, 2015

Mycket känns främmande i vår samtid. Denna känsla är nästan som starkast när jag tittar på folks inredning, speciellt när jag befinner mig på platser och rum som inte besitter en känsla av historiskt kontinuum. Det är en flyktig känsla som inte är helt enkelt att ringa in. Dock, om jag ska försöka sätta ord på känslan så skulle det vara (typ)att rum, platser och inredning som inte har spår bakåt i tiden är tomma på substans, det saknas någonting. På ett högst personligt plan så är mitt sökande efter spår från det förflutna direkt kopplat till vår samtida vurm efter småskalighet och hantverk. Att min konträra känsla leder mig till senmoderniteten kan vara någon typ av postmodern paradox, därför är jag kanske i alla högsta grad modern! Nu kom vi dock bort från ämnet. Mer handgripligen så tar detta sig uttryck i att jag söker efter estetik med drag från det förflutna, efter material och processer med historisk förankring; efter bevis på att just den här platsen är besjälad med förflutenheten. Detta axiom tar sig många uttryck i min vardag, exempelvis så känner jag det varje gång jag torkar händerna med en kypertvävd handduk av oblekt linnegarn och varje gång jag går på mina böljande kilsågade golv med spår från generationers trätan. Kanske är det också detta sökande som gör mig så mottaglig för en viss typ av den moderna amerikanska konsertaffischen som primärt illustreras via penna och bläck och som primärt reproduceras genom den lätt ålderdomliga produktionsmetoden silkscreentryck. Dock, trenden för autencitet och småskalighet är troligtvis på väg ut efter att ha blivit brännmärkt som en typiskt ”grön” angelägenhet för s.k. hipsters. Jag hoppas dock innerligt att jag har fel om detta.

David D’Andrea heter en amerikansk konsertaffischkonstnär, som numera också släpper limiterade vinylsinglar. Andrea kommer nog återkomma till bloggen då jag dyrkar hans affischkonst. Dagens inlägg är dock en stilla beundran för hans vilja att använda sig av anrika processer för högst moderna produkter. Saxat från hans blog om tillverkningen av en nysläppt vinylsingel med doom/stoner bandet Om:

The chipboard sleeve was printed on my Chandler & Price press(circa 1910) . The press is powered by pumping a foot pedal(treadle) to rotate a large flywheel which powers the press to print with a “clamshell” type of motion. Though an edition of 1000, the jackets were printed in two passes. The dust sleeves were also printed on the C&P. This called for many, many hours of printing and contemplation and, as a good friend once pointed out, manually powering a sort of wheel of dharma(dhammachakra) to imprint the image. The image is physically pressed into paper as the grooves of the record are imprinted into the vinyl, an overall archaic and laborious process, which embeds an intention and energy in the object. I hope that the final object conveys the reverence for music and art that Samaritan Press represents. The main insert is a 3 color screen print along with various other ephemera that I include with mailorder copies. The matrix labels were hand stamped and the jackets were then manually folded and numbered.

Jag älskar verkligen hur hans mödosamt illustrerade illustrationer av penna och bläck skapar rikligt ornamenterade och organiska bilder, och att boktryckspressteknik och silkscreentryck accentuerar de tidlösa kvalitéerna i hans hantverk. Jag tror att Andrea är något på spåren när han skriver att hans värv förmedlar vördnad, om inte annat så tror jag att det ringer in en aspekt av mitt sökande; att objekt, estetik och inredning som är skapat av mänskliga händer, och av och för människor, innehåller en vördnad och känsla av något mer tidlöst än varorna som pumpas ut från anonyma megamarknader.