Browsing Tag

tradition

Ett kort inlägg om exteriör färgsättning

March 25, 2015

Vi tar ytterligare ett inlägg om färg… denna gång exteriört.

Få har väl missat att konstnären och hemmansägaren Bernth Uhno i Skänninge måste måla om sin villa eftersom han målat i en ”färgsättningen är inte svensk” och som ”sticker ut lite för mycket”.

645@70

*bloggen osäkrar sin revolver och tänker på döden*

De lokala politikerna fortsätter sitt resonemang med ”i Sverige håller vi oss till en färg i stort sett … samma kulör över hela gula ytan”.

En mindre byråkratisk version av dessa tankegångar har jag stött på ett antal gånger. Den monokroma sjukan har gått så långt att till och med goda byggnadsvårdare ofta väljer en enhetlig färg till hela huset (fasad, fönster, foder, vattenbrädor, osv.). Detta är inte svensk färgsättning!

I och för sig är det alltid vanskligt att prata om ”svensk färgsättning” eftersom den skiftar genom tiderna och med regionala variationer. Men vi ska ha klart för oss att en traditionell färgsättning (det som brukar ligga till grund för definitioner på svenskhet) stipulerar åtminstone tre distinkta färger, eller samma pigment brutet i olika nyanser, på en exteriör. Exempelvis så har jag arbetat med hus där en inventering av originalhusfärgerna visade på fyra nyanser av oxidgrönt (som skilje sig ganska kraftigt) + svart och vitt, osv – effekten av de olika nyanserna var långt ifrån ”samma kulör över hela ytan”. Ett annat “typiskt svenskt hus” hade målats i oxidgrönt, oxidbrunt, bleklila och vitt.

Dessutom finns det en hyffsat lång tradition av pigmenterade tjäroljor, exempelvis med engelskt rött pigment, som knappast ger en enhetlig färg utan fläckig, som förstärks av att det är solljuset som ”bestämmer” om pigmentet syns. Slutligen så har vi en mycket lång historia av att inte måla hus överhuvudtaget och därmed åstadkomma en patina som definitivt inte är enhetlig utan som varierar sig rikligt.

Alla dessa färgsättningar och materialval är kanske i sak enhetligt och svensk, men effektmässigt så skapar det inte monokroma hus, vilket Centerpartiet i Skänninge bör komma ihåg.

Läs mer på SVT och Expressen.

Ett sökande efter historiskt kontinuum

March 10, 2015

Mycket känns främmande i vår samtid. Denna känsla är nästan som starkast när jag tittar på folks inredning, speciellt när jag befinner mig på platser och rum som inte besitter en känsla av historiskt kontinuum. Det är en flyktig känsla som inte är helt enkelt att ringa in. Dock, om jag ska försöka sätta ord på känslan så skulle det vara (typ)att rum, platser och inredning som inte har spår bakåt i tiden är tomma på substans, det saknas någonting. På ett högst personligt plan så är mitt sökande efter spår från det förflutna direkt kopplat till vår samtida vurm efter småskalighet och hantverk. Att min konträra känsla leder mig till senmoderniteten kan vara någon typ av postmodern paradox, därför är jag kanske i alla högsta grad modern! Nu kom vi dock bort från ämnet. Mer handgripligen så tar detta sig uttryck i att jag söker efter estetik med drag från det förflutna, efter material och processer med historisk förankring; efter bevis på att just den här platsen är besjälad med förflutenheten. Detta axiom tar sig många uttryck i min vardag, exempelvis så känner jag det varje gång jag torkar händerna med en kypertvävd handduk av oblekt linnegarn och varje gång jag går på mina böljande kilsågade golv med spår från generationers trätan. Kanske är det också detta sökande som gör mig så mottaglig för en viss typ av den moderna amerikanska konsertaffischen som primärt illustreras via penna och bläck och som primärt reproduceras genom den lätt ålderdomliga produktionsmetoden silkscreentryck. Dock, trenden för autencitet och småskalighet är troligtvis på väg ut efter att ha blivit brännmärkt som en typiskt ”grön” angelägenhet för s.k. hipsters. Jag hoppas dock innerligt att jag har fel om detta.

David D’Andrea heter en amerikansk konsertaffischkonstnär, som numera också släpper limiterade vinylsinglar. Andrea kommer nog återkomma till bloggen då jag dyrkar hans affischkonst. Dagens inlägg är dock en stilla beundran för hans vilja att använda sig av anrika processer för högst moderna produkter. Saxat från hans blog om tillverkningen av en nysläppt vinylsingel med doom/stoner bandet Om:

The chipboard sleeve was printed on my Chandler & Price press(circa 1910) . The press is powered by pumping a foot pedal(treadle) to rotate a large flywheel which powers the press to print with a “clamshell” type of motion. Though an edition of 1000, the jackets were printed in two passes. The dust sleeves were also printed on the C&P. This called for many, many hours of printing and contemplation and, as a good friend once pointed out, manually powering a sort of wheel of dharma(dhammachakra) to imprint the image. The image is physically pressed into paper as the grooves of the record are imprinted into the vinyl, an overall archaic and laborious process, which embeds an intention and energy in the object. I hope that the final object conveys the reverence for music and art that Samaritan Press represents. The main insert is a 3 color screen print along with various other ephemera that I include with mailorder copies. The matrix labels were hand stamped and the jackets were then manually folded and numbered.

Jag älskar verkligen hur hans mödosamt illustrerade illustrationer av penna och bläck skapar rikligt ornamenterade och organiska bilder, och att boktryckspressteknik och silkscreentryck accentuerar de tidlösa kvalitéerna i hans hantverk. Jag tror att Andrea är något på spåren när han skriver att hans värv förmedlar vördnad, om inte annat så tror jag att det ringer in en aspekt av mitt sökande; att objekt, estetik och inredning som är skapat av mänskliga händer, och av och för människor, innehåller en vördnad och känsla av något mer tidlöst än varorna som pumpas ut från anonyma megamarknader.