Month: March 2015

Hemma hos Freud

Vi läser i DN att Freud är tillbaka, eller i alla fall att psykoanalysen är på modet igen.

Gott så.

Vi har ingenting att tillägga trots att vi (ofrivilligt) läste Freud redan på mellanstadiet, dock så kan vi åtminstone skriva en rad eller två om Freuds känsla för stil – en mening som kändes så skönt att skriva att detta inlägg bara måste ha gömt sig i mitt undermedvetna! Vår utgångspunkt är några gryniga bilder på Freuds kontor i Wien.

Office

Freuds kontor är nästan en karikatyr på det plottrigt borgerliga inredningsidealet där knappt en tum får bestå av tomrum, vilket känns självklart för sekelskiftets österrikiska högre borgarklass. Många av de enskilda objekten såsom läderinbundna böcker, piedestaler och tunga möbler signalerar borgerlighet, men det är i allra största grad ett personligt rum! Exempelvis så skapar det stora skåpet med dess ampuller, glasmonterns krimskrams och de exotiska kuriosaföremålen ett distinkt rum fylld med personlighet.

Freud_s_Desk

Just samlingarna i Freuds kontor är något vi bör lära av. Som med så mycket annat är det ett utryck för långa händelseförlopp och tidsbundna konventioner. Jag har egentligen ingen aning om vad Freud har samlat ihop, om det är talismaner eller bara krimskrams, men för en nutida flanör ser det ut som att Freud har följt den då samtida medelklassimitation av 1800-taletsöverklasspraxis att samla på kuriositeter, en praxis som följde vågor efter vågor av samlingsmanier på sexton- och sjuttonhundratalen där glada (och oftast rika)amatörer samlade ihop och katalogiserade naturvetenskapliga specimen. Detta var innan professionaliseringen av musei- och arkivinstitutionerna, och av det stora vetenskapsparadigmet, och dessa ofta gigantiska samlingar blev inte sällan startgropen för professionaliserade institutioner – exempelvis så var Sir Hans Sloanes personliga samling en grund för British Museum och James Smithsons testamenterade tillgånger och mineralsamlingar var starten för anrika Smithsonian Institution i Washington D.C. Freuds samlande ser ut som antropologiska och humanistiska specimen, vilket var den då rådande kulturella trenden för de övre skikten, vilket kan förklaras genom nationalistiska idéer och tankar om gemensamma kulturer.

Som Dick Harrison skriver i ett nyutkommet nummer av Axess så är det “folkliga hobbysamlandet” på undantag efter att förlorat sin glans och popularitet. Jag tycker att detta är en högst negativ utveckling, delvis eftersom jag håller med Harrison om att samlandet inte bara är materiellt utan i högsta grad en dygd. Dessutom som bilden ovan visar så kan dessa folkliga gytter vara mycket vackra och stämningsfulla. Dock är det en i allra högsta grad otidsenlig samling, inte bara för sin anspråkslöshet utan också på grund av att samtida identitetspolitiska strömningar såsom kulturellt bemäktigande säkerligen skulle förkasta Freuds samling som kränkande.

Couch

Slutligen, Freuds högborgerliga inredning är fylld av överdåd, och mycket rikt på textur. Dessutom så är det ALLTID rätt att drapera möbler med tunga textilier.

Ett kort inlägg om exteriör färgsättning

Vi tar ytterligare ett inlägg om färg… denna gång exteriört.

Få har väl missat att konstnären och hemmansägaren Bernth Uhno i Skänninge måste måla om sin villa eftersom han målat i en ”färgsättningen är inte svensk” och som ”sticker ut lite för mycket”.

645@70

*bloggen osäkrar sin revolver och tänker på döden*

De lokala politikerna fortsätter sitt resonemang med ”i Sverige håller vi oss till en färg i stort sett … samma kulör över hela gula ytan”.

En mindre byråkratisk version av dessa tankegångar har jag stött på ett antal gånger. Den monokroma sjukan har gått så långt att till och med goda byggnadsvårdare ofta väljer en enhetlig färg till hela huset (fasad, fönster, foder, vattenbrädor, osv.). Detta är inte svensk färgsättning!

I och för sig är det alltid vanskligt att prata om ”svensk färgsättning” eftersom den skiftar genom tiderna och med regionala variationer. Men vi ska ha klart för oss att en traditionell färgsättning (det som brukar ligga till grund för definitioner på svenskhet) stipulerar åtminstone tre distinkta färger, eller samma pigment brutet i olika nyanser, på en exteriör. Exempelvis så har jag arbetat med hus där en inventering av originalhusfärgerna visade på fyra nyanser av oxidgrönt (som skilje sig ganska kraftigt) + svart och vitt, osv – effekten av de olika nyanserna var långt ifrån ”samma kulör över hela ytan”. Ett annat “typiskt svenskt hus” hade målats i oxidgrönt, oxidbrunt, bleklila och vitt.

Dessutom finns det en hyffsat lång tradition av pigmenterade tjäroljor, exempelvis med engelskt rött pigment, som knappast ger en enhetlig färg utan fläckig, som förstärks av att det är solljuset som ”bestämmer” om pigmentet syns. Slutligen så har vi en mycket lång historia av att inte måla hus överhuvudtaget och därmed åstadkomma en patina som definitivt inte är enhetlig utan som varierar sig rikligt.

Alla dessa färgsättningar och materialval är kanske i sak enhetligt och svensk, men effektmässigt så skapar det inte monokroma hus, vilket Centerpartiet i Skänninge bör komma ihåg.

Läs mer på SVT och Expressen.

Skönhet som står sig bra mot tidens tand

7520141212095330

Stora matsalen på Villa Strömsfors.

Skulle jag varit lagd åt objektumsexualitet skulle det varit nära nog fysisk förälskelse.

Dock skulle jag varit en opålitlig partner eftersom jag oftast går igång på forna tiders hyllningar till hantverkskunnande och skönhet.

Dock så kan vi slå fast att det är ett mycket vackert rum! Förutom att kakelugnar och fiskbensparkett är stapelvaror i mina fantasier så slås jag, förutom den uppenbara skönheten i de enskilda elementen, av symmetri. Det är helt enkelt ett mycket, mycket vackert rum! Exempelvis notera att den som så brukligt i jugendtid höga bröstpanelen kröns av en profilerad bröstlist, denna gång med kolonnformatering, vilket samspelar med den i sammanhanget simpla hålkäls- och kantlisten innan stuckornamentering får ta över. Den kraftiga ornamenteringen kräver nästan att överdådigheten fortsätter, vilket det också gör genom kassettakets stuckornamentering som i sin tur har krönts av paterafästen för lamporna.

En opponent skulle säkerligen påtala att det är en fråga om pengar, och därmed mer eller mindre antyda att modernismens avskalade estetik var bra pga. rättviseskäl. Men det är att göra saken lite väl enkelt för sig. Förvisso så är det självklart så att tapeterna av gyllenläder säkerligen inte är speciellt billiga, och mängden med ornament får mången plånböcker att svettas. Men, om vi går igenom några av beståndsdelarna så ser vi att delar av jugendcharmen skulle kunna ganska enkelt överföras till våra dagar. Först och främst så blir ett rum finare av snickerier – vilket inte är speciellt dyrt, exempelvis så kan diverse maskinhyvlade snickerier handlas någorlunda billigt här och där, exempelvis så saluför Gysinge hålkäls- och kantlist för 105 respektive 55/kr metern (men det finns säkert billigare alternativ), och bara en simpel bröstpanel av pärlspont funkar i de flesta hem. Vill man lyxa till det med stuck så kan man pga. EU:s inre marknad köpa svulstig dekoration av äkta material (imitationsmaterial är dock en dödssynd) från b.la. Ungern. När bröstpanelen och valfritt taksnickeriornament är på plats räcker det med ett vackert vitmålat vävspänt tak för att uppnå liknande symmetri. Självklart ska rummet inte målas monokromatiskt utan färgen på panelen och väggen ska komplettera varandra, som i gamla tider. Ni ser ju att skönheten står sig bra mot tidens tand.

Dyrkar ljuset & drömmer om mörkret

Det har rått en liten stiltje här på bloggen.

Lätt så när jobbet flåsar en i nacken och demonerna kräver tribut.

Dock så är våra känslor för det vackra intakt.

Men som våren själv är vårt estetiska sinne något av ett aprilväder.

Därför så har vi i lunchpausens korta ro både hunnit dregla över mörkret och fägnat oss över ljusets strålar.

Mörkret kom idag genom fantasier om att stirra in svarta hål. Lite som hemma hos Andy Spade. Visst är hans plaque i form av en målning med en djupsvart cirkel väldigt fin? Speciellt när den är så fint inramad som i det här fallet (Via The Selby):

11_4_10_AndyKateSpadeE44754

Ljuset kom idag genom fotografier på den vidunderligt vackra jugendvillan/brukspatronslottet Villa Strömsfors. Bloggen kommer säkerligen återkomma till detta hus, då det är synnerligen fint. För nu konstaterar vi att ljusinsläppen på bilderna är bokstavligt talat att dö för, och att vi känner oss mer hemma i sådana fotografier än i samtidens betonggråa monokrom.

66ba41fbe293a5b45a705ae390598d6c

92e3524b9e01ee63e7ba8f8058c048f7

ROSA – DEN FARLIGA FÄRGEN III

Medan FTP:n arbetar kör vi ett litet mellanspel (berätta ingenting för min arbetsgivare…).

Som tidigare konstaterat så är rosa könskodat. Som alla vet så har det dock inte alltid varit så.

Exempelvis Elvis var så här cool:

pink-elvis3

Kudos till Elvis att han har fattat att rosa i kombination med blått är helt rätt, vilket dessutom funkar inredningsmässigt:

14557a7fe27bf43fa5a90d9728d5d495

Och så här häftigt kunde män klä sig på 20-talet (åtminstone enligt Hollywood):

THE GREAT GATSBY

Vänligen också notera inredningen i rummet…  vikskärm … ädelträ … art deco former …

*vill knarka och blicka genom stereoskopi*

Med ett ben i forntiden brukar jag med en dåres envishet argumentera för att dra långfingret åt samtiden, konstaterar därför att ALLA borde inkorporera rosa i sitt hem. Miles Redd heter en amerikansk inredare som definitivt har fattat grejen (via Into-Me-See):

tumblr_m1vsl9UhcS1qjxia2o1_500

Det finns mycket att lära av rummet ovan. Exempelvis att byster, djurhorn, och böcker alltid funkar, att polerade ytor inte bara glänser utan kan ha en distinkt själ, och att eklekticism – i detta fall genom färgval (svart/rosa/blått) och texturer och blandningen av objekt som utstrålar både kitsch och gamla pengar – är vackrare än alla monokromatiska rum och Byredo-kassar. Dessutom, stirrar man på fotografiet länge nog så tar den lilla blå fyrkanten i spegeln snart över, som ett ljuvligt autostereogram.

Prisvärda konsttryck

Seventeendoors skrev nyligen kort om affordable art prints. Håller framförallt med om att fler borde införskaffa konsttryck som inte kommer från svenska museer, homogenitet är öken när det gäller inredning.

För att dra mitt strå till stacken så tipsar jag här om ett antal mer eller mindre prisvärda nasare.

The People’s Printshop siktar på att sälja fine art till massorna. Deras limiterade utgåvor brukar ta slut ganska fort vilket man kan förstå när man ser följande.

IMG_3669_1024x1024

 

Konstnären Crawws verk är ofta stämningsfyllda, och ofta med en mörk touch. Konsttrycket ovan heter Safe Passage och består av handmålade gicleetryck, såldes för osannolika $49.95 i en upplaga av 10 exemplar.

lopez_1024x1024

Sergio Lopez låter ofta ornamentala mönster gå in och ut blottade kvinnokroppar. Ibland slår hans voyeurism över som i en feberinfekterad hjärna, men i exempelvis Tuscany Superb som avbildas ovan så funkar det. Trycket såldes för $30 i en upplaga av 30 exemplar.

Unframed1_zps29e11b0d_1024x1024

Conrad Rosets fjäderlätta illustrationer är ofta mycket fina, som exempelvis Dahlia som såldes för $34.95 i en utgåva av 60 exemplar.

*

Detroitgalleriet 1xRUN släpper högst limiterade konsttryck med framförallt en modern flärd. Som med dom flesta andra firmor av denna sort så är den ömsom vatten, ömsom vin. Dock så slår jag mig själv i huvudet för att jag har missat några av deras releaser, exempelvis dessa höjdare:

bezt-silence-12x12-1xrun-01 (1)

Graffitiligisten Bezt borde hålla sig till kanvas, då blir det så här fint som i hans konsttryck Silence. $65 kostade detta tryckt i 75 exemplar.

aaron-nagel-surface-18x24-1xrun-blog-hero

Aaron Nagels konsttryckversion av sin oljemålade tavla Surface såldes för $75 i en upplaga av 100.

cryptik-avalokitesvara-24x24-1xrun-01 cryptik-four-directions-14-18-1xrun-01 (1) cryptik-the-jewel-in-the-lotus-29.5x29_.5-1xrun-01_

Superflummaren Cryptic, för övrigt något av det nya svarta på vissa konsttrycksforum som jag ibland besöker, har skapat en rad tryck för 1xRUN. Alla limiterade, alla prisvärda.

*

Galerie F är baserade i Chicago och säljer konsert- och filmaffischer, målade tavlor, limiterade konsttryck, osv. Galleriet är intressant eftersom dom kombinerar utställningar med ett mer eller mindre fast stall av formgivare och konstnärer. Som med 1xRun får man vara högst selektiv med deras utbud eftersom deras utbud varierar betänkligt. Dock så gillar jag en lång rad av deras konstnärer och affischformgivare såsom Adam Pobiak, Aesthetic Apparatus, Crosshair, The Decoder Ring Conspiracy, Delicious Design League, Doe Eyed, Lars Krause, The Silent Giants, osv. så även du borde hitta något som du gillar! Ett litet tips är att följa ynglingen Andrew Ghrist; en väldigt talangfull formgivare med hyperdetaljerade popkulturella illustrationer. Typ en ung och fortfarande billig version av Aaron Horkey.

SG_DWmanch SG_DWstlou

Läskigt ifrån The Silent Giants (för $35 styck).

Beware-the-Living-Dead

Brooklyn-Bridge

Kong-Print

S.k. kontextuellt från Matthew Buchholz/Alternative History (för drygt $30 styck).

RisForPrint1

BenFlexBlue

Yagherak

Sött ($20 styck) och naturinspirerat (drygt $30) från Andrew Ghrist

*

Detta är bara ett axplock. Det finns ett mycket rikt utbud där ute som bara väntas på att upptäckas.

Sno Stilen! Hemma hos Jacob Bannon

Jacob Bannon är mest känd för att gallskrika i fenomenala Converge, för skivbolaget Deathwish och för sitt värv som formgivare.

Gott så.

Men idag ska vi prata om hans känsla för inredning.

För ett tag sedan släpptes minidokumentären Rungs in a ladder som på IMDB beskrivs som:

A meditation on life, art, and purpose, ‘Rungs in a Ladder’ centers around Jacob Bannon, an accomplished visual artist and front man for hardcore band Converge, a group that has been carving its own iconoclastic path through the extreme music landscape for over twenty years. Bannon reflects on the formative events in his life as well as his continuing commitment to creation rather than destruction. A commitment that, he explains, is informed as much by anger as it is by survival. The documentary is a single continuous thought that sprawls in multiple directions but ultimately culminates in a sobering and uplifting statement of purpose.

I dokumentären får man glimtar av ett riktigt trevligt hem med en inredning som andas subkulturell estetik, vintageamericana och med en stark mid-century stil. Ta exempelvis Bannons vardagsrum. Mintgröna väggar och målade snickerier, ljuvliga s.k. tablescapes, vintagemattor och kilimer och övergripande genuina material som trä, läder, vävda detaljer, osv.

jb_vi

jb_iv

jb_x

På andra sidan vardagsrummet skymtar en hylla av gudomliga proportioner där övre hyllplan för böcker och nedre hyllplan för vinylskivor separeras av ett plan för diverse esoteriska objekt:

jb_v

jb_i

jb_iii

jb_iiNågot av det vackraste jag sett.

När dokumentären lämnar Bannons hem för skivbolaget Deathwish som tror man att vidunderligheterna är slut…men icke. Detta lagerrum bevisar att alla upptänkliga rum kan bli ljuvliga genom fingertoppskänsla.

jb_viii

Vilket stilleben!

jb_ix

jb_vii

Bannon driver tillsammans med frugan Janelle den allmänt inspirerande inredningsaffären Diamonds & Rust som erbjuder allt ifrån luftplantor till uppfixade möbler, blandad vintageamericana, Pendletontyger och diverse ljuvligt krimskrams. Bilder tagna från affärens Instagramkonto:

diamonds_rust_i

diamonds_rust_ii

diamonds_rust_iii

En vidunderlig start på veckan

Måndagsmorgon.

Klockan ringde vid fem.

Trots två kaffekoppar sover vi fortfarande, mentalt och emotionellt dova som en luggsliten björn i vinterdvala.

Dock, bloggen har en förhoppning om att vårt tumblrflöde ska väcka oss ur vår slummer.

jmrp

Underbara This Ivy House har rebloggat detta ljuvliga kort av den katalanska fotografen/snuskhummern Josep Maria Ribas Prous (vilket ståtligt namn!). Någon gång för 7 år sedan hade jag en kort period då jag tog mängder av fotografier med ”dåliga” kameror i rum med alldeles för dålig ljussättning. Mitt mål var då att fånga grynigt ljus. På den tiden hade jag en granne och kurskamrat som i nostalgins sken var ganska lik damen på kortet. Jag saknar henne. Inte så mycket pga. utseendet utan pga. att hon var väldigt rolig, och alltid med flärd av fara. Vår högst kollegiala relation bestod i och för sig enbart i att vi drack öl före och efter varje tisdagslektion, så min bild av henne är måhända ganska begränsad. Oavsett vilket, det är ett mycket fint kort, och med ett mycket fint golv.

Annat värt från This Ivy House:

tih_iii

Om bloggen skulle haft ett lantställe är det typ såhär som det (helst)skulle sett ut! Byster är alltid rätt, och skåda (!); Spegel, spegel på väggen där – säg, vad som skönast i landet är?” – spegeln svarar “en vikskärm, min kung, skönast av allt är”. 
tih_iv
Något så enormt fridfullt med detta rum med sitt panelerade trä och röda textilier. Sådana där tanttofsar blir jag alltmer besatt av.

Tumblr levererar också via Sweet Home Style.

shs

Bloggen slår fast att synliga takbjälkar är vackert, men allra vackrast är vårljuset som tycks dominera alltmer av vårt medvetande.

non conspiracy orchestra levererar som vanligt en rad fina rum.

nco

nco_ii

nco_iii

Man kan inte säga annat än att gräddan i samhället visste hur man byggde och inredde förr i tiden. Till skillnad mot idag då överklassen utrotar vårt gemensamma arv och söker arkitektonisk homogenitet.
nco_iv

nco_v

nco_vi

Slutligen, är inte sovrummet ovan typ det ultimataste manliga sovgemaket? Älskar allt med bilden ovan.

 

 

Skymningslandskap i form av ”Tennis Girl” och “L’Enfant”

Det finns risk en risk att dagens inlägg bryter mot bloggens kardinalregel – att fokusera på det vidunderliga – dock, det finns något vackert i det alldagliga och i det stundtals fula.

Jag får erkänna att jag själv är i all ärlighet kan vara ganska ängslig när det kommer till inredningsobjekt, framförallt om de består av guilty pleasures eller alltför salongsfähiga objekt som gjorda för gilla-knappar s.k. personal branding. Dock så fascineras jag för forna tider då folks hem såg ut lite hur som helst, och då hederlig lowbrowkultur inte var något att skämmas för.

Detta leder oss högst osökt in på konsttryck.

Denna bastard som gett oss allt ifrån ”smakfulla” fototryckrepresentationer av högkulturellt måleri, s.k. katalogkonst, till ikonisk fotokonst för massorna. Allt för en billig penning eftersom offsettryckets främsta fördel är just priset.

Massamhällets folkliga konsttryckstradition stannar dock inte där, för en ansenlig mängd av denna högst kommersiella design- och konstinriktning består historiskt sett av affischer med en ambivalent syn på sexualitet, och i andra typer av kulturella skymningslandskap. Som så ofta är fallet är affischerna i detta inlägg i och för sig rent tekniskt välgjorda, men det intressanta är att de verkar i en typ av skymningslandskap mellan sexualitet och oskuld.

Ta exempelvis den nu nedlagda brittiska detaljhandelskedjan Athena vara kataloger, vykort och affischer var omåttligt populära på 1970–80-talen. Deras mest kända verk torde vara L’Enfant och Tennis Girl.
Athena tennis poster girl Fiona Walker at 'Court on Canvas' exhibition, London, Britain - 21 Mar 2011

Tennis Girl, fotografi av Martin Elliott.

sue-bryce-man-babyFotografi av Spencer Rowell.

Både dessa affischer var anmärkningsvärda succéer, Tennis Girl såldes i två miljoner exemplar och L’Enfant sålde hela fem miljoner exemplar. Dock är dessa siffror troligen i underkant eftersom dessa siffror enbart täcker Athenas försäljning, och vissa påstår att siffrorna enbart gäller för Storbritannien.

Min fascination för dessa affischer är inte enbart att de var populära, ett nostalgiskt skimmer spelar definitivt in. Exempelvis så får jag med en viss rodnad erkänna att jag själv har haft mindre smakfulla kalendrar och affischer i mitt pojkrum – och jag har distinkta minnen att jag sett L’Enfant både hos kusiners och grannars flickrumsväggar när jag växte upp. Dessutom tycker jag det är fascinerande att dessa typer av affischer inte stannade i mer oskyldiga domäner utan också köptes av vuxna. Exempelvis saxat från Eviltender:

The photograph that Elliott took of Butler that afternoon was published by UK based art retailer Athena in their 1977 calendar. In 1978 Elliott’s photograph was sold as a poster and In the years that followed, Elliott’s ‘Tennis Girl‘ image became an oddly American suburban classic. It found a fitting home in the bedrooms of older brothers and mechanic shop bathrooms. Young boys everywhere discovered Butler’s bare cheeks in the dens of fathers and uncles across the country. The poster would go on to sell over two million copies.

‘Tennis Girl’ is an image that some consider low-class and tawdry. Cheaply sexual and devoid of artistry and all of this may be true, but what it does have is an honest and unique charm to it. I would guess that of the two million copies of the poster that have lived in the world, not one of them was framed. It’s a poster meant to be hung with thumb tacks and Scotch tape. A slab of paper designed to fade and decay from years of tobacco smoke and too many summers in direct garage sunlight.

I remember this — at eight years-old I went into a friend’s garage to grab his baseball bat and his spare glove and there tacked above the workbench, was ‘Tennis Girl.’ She wasn’t naked, but she was. It wasn’t dirty, but it was. I had posters in my room, but not like this one.

Såhär i efterhand finns det lärdomar att dra. Det ena är att både fotografierna var spontana, Martin Elliott planerade inte just den posen i förhand, och L’Enfant tog bara tjugo minuter att plåta. En annan lärdom är att modellerna i fråga knappt tjänade en krona. Dock så tycker jag att det mest fascinerande med dessa bilder är hur de trots sitt sex appeal idag representerar en närmast rörande oskuldsfull tid. Den då 18-åriga modellen Fiona Butlers pose är i högsta grad sexuell men i strikt mening inte pornografisk, och medan Adam Perrys kropp är skulpterad så är det primära intrycket någon typ av ömhet. Visst kan man säkert vrida och vända på dessa bilder med diverse genuskonstruktioner, bloggen är långt ifrån tillräckligt beläst i dessa teorier för dylika övningar, men medan jag stirrar på min datorskärm kan jag inte sluta tänka på en passage från John Bergers Ways of Seeing:

One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves. The surveyor of woman in herself is male: the surveyed female. Thus she turns herself into an object and most particularly an object of visión: a sight.

Trotts att det är rimligt att tolka bilden som att Butler lyften på hennes kjol för att hon vet om att hon är iakttagen, och därmed gör sig själv till ett objekt, så tolkar jag Elliotts framställning som att Butler likväl är en aktör, medan Perry är blott ett objekt.

I det perspektivet är bilderna i sig kulturella skymningslandskap.

Sedan 1970-talet har Tennis Girl blivit en ikon, och har i efterhand parodierats och använts i mängder av populärkulturella sammanhang, men också som reklam och inspiration för klädkollektioner – i sammanhanget är det värt att nämna att tennisklänningen nyligen såldes för osannolika £15,000. Rowells fotografi har också blivit en ikon, och sägs ofta vara exempel på en ny typ av sexig man som bejakar sina känslor. I det sammanhanget så är det i allra högsta grad intressant, och väldigt tragiskt, att notera att fotograferingen av L’Enfant kanske var den enda gången som modellen Adam Perry faktiskt fick lov att leva ut fantasin om den nya mannen:

I’ve now got a son who’s five, but I didn’t find out he was mine until he was two because the mother had a boyfriend when I had a fling with her so I assumed the child was his. ‘As a result I’ve barely seen him – and never held him in my arms like I held Stelios in the poster. ‘I pay child support, but if I can develop a relationship with him it will be as a friend. I don’t know him well enough to take a fatherly role. It’s not perfect like in the poster, but that’s because the poster was fake – and people’s lives don’t follow a perfect path.’

Summa summarum, ett kulturellt skymningslandskap.

En i högsta grad vidunderlig inredningsaffär

Ibland klickar man på länkar som bara knockar en. Som igår när jag hittade en viss Rydeng på Pinterest… pinnaren visade sig vara ägare till Rydeng kunsthandel i Oslo

Som sagt, jag är golvad och får helt ärligt talat inte fram ett enda ord.

Bara dyrkar som en ultrastrikt kartusianmunk och dreglar som en rabiessmittad hund.

rydeng_i rydeng_iii rydeng_iv rydeng_ix rydeng_v rydeng_vi rydeng_vii rydeng_viii

 

Kontaktinfo: Rydeng Kunsthandel Uranienborgveien 7 Oslo, Norway +47 98850954 nrydeng@mail.com. Finns också en Facebooksida.