Month: April 2015

Min favorit amerikanare – Roger Lussiers lägenhet i Boston

Gårdagens inlägg fokuserade på den anglosaxiska utposten i öst. I dagens inlägg vänder vi blicken västerut.

Det sägs att vi lever i en tid av amerikansk global hegemoni. Pax Americana må ha varit sant under en kort period på 90-talet, men knappast när det gäller inredning. Först en brasklapp – det här är inte en översikt av amerikansk inredning, men för diskussionens skull så kan man beskriva delar av typisk klassisk amerikansk inredning som arv från England och Frankrike med alldeles för mycket finish. Just arvet från Frankrike, som i och för sig alltid har existerat men som blev lite extra på modet i societets NYC under 1920-60 talen, kan säkerligen dominerat den inhemska bilden av trendig amerikansk inredning, och därmed skadat landets särart. En annan syn på amerikansk inredning står Thomas Jayne för, exempelvis i hans bok The Finest Rooms in America. Jayne argumenterar att om det finns ett kännetecken för amerikansk inredning så är det bekvämlighet.

Behåll båda dom tankarna i huvudet medan vi utforskar ett av mina favorithem – galleristen och rammakaren Roger Lussiers lägenhet i Boston.

Lussier är bevis nog för att gamla värden lever vitalt i den nya världen. Om inte så märks det genom att Lussier använder sig av allt ifrån förgyllda venetianska träsniderier och ljusstakar till franska kanapéer och skänkar, kinesiskt och engelskt porslin och danska stolar. Dock så är importerad stil inte det mest framstående hemma hos Lussier, i alla för mig är det absoluta blickfånget och habegäret hans personliga samling av konsttryck, litografier och träkolsmålningar – en samling som förhöjs av den ljusa färgpaletten med starka accentfärger.

rl_ii

rl_i

rl_iii

rl_iv

rl_ix

rl_vi

rl_vii

rl_viii

rl_x

rl_xi

 

Med alla dessa utländska beståndsdelar, blir summan något typiskt amerikanskt? Jag tror det, åtminstone var typiskt amerikanskt den första tanke som blossade upp i mig första gången jag såg bilder på Lussiers lägenhet. Det kan vara för att lägenheten med dess stoppade möbler ser väldigt bekväm ut – vilket i högsta grad gäller dess estetiska kvalitéer (easy on the eyes, osv.). Kanske är det för att det mest väsentligt amerikanska alltid har varit en smältdegel? Eller att avsaknaden av en egen historisk kärna skapar en egen fresk för alla oss andra att projektera vår egen smak på.

Inredningsreportagelingo har med rätta blivit något av ett satirämne i dessa tider av Teriyakihällar och lyxvardagsnyspråk, dock är det svårt att inte hålla med beskrivning av Lussiers lägenhet som ”A collector with impeccable taste and a discerning eye, he creates a luminous environment in Boston’s gentle Back Bay”. Sant är också att ”the overall effect is layered sumptuousness”. Den kanske viktigaste lärdommen står dock Lussier själv som hävdar att bilder är lika viktigt som möbler.

Håller helt med.

Och jag kan inte ens förnimma den njutning som måste komma av att leva i ett hem med inte bara överflöd av smak, men också av personliga samlingar.

Mer bilder och text hos Mrs. Blandings och A Flippen Life.

En mycket fin australiensare

Teologen och inredaren Jeffrey O’Hares lantliga stuga i Daylesford (bilder från Home Life):

au_i

Vilken färgpalett! Blått är verkligen flott, speciellt i kombination monokromtvitaväggar och träinredning. Sedan vänligen notera bruket av en f.d. församlingsorgel som inredningspjäs! *ljuvligt*. Om jag skulle haft en orgel skulle jag verkligen satt den som en central pjäs men även blott orgelpipor skapar möjligheter…exempelvis som en spaljé för en klängväxt eller varför inte som en sänggavel.

au_ii

Titta! En vinterträdgård! Konceptet vinterträdgård är charmigt i sig själv men med detta ode till mellanösterns kakeltraditioner, och blandad anglosaxisk inredning så förvandlas charmigt till vidunderligt.

au_iii

Visst så är den mintblåafärgen trevlig, men det mycket fint utvalda religiösa krimskramset är ännu trevligare!

au_iv

Den här bloggen är ofta motvalskärring i fråga om väggfärg och brukar förespråka stormönstrade tapeter eller mörka färgskalor. Dock inte alltid. För få saker kan slå vita väggar om det görs rätt. Som i det här fallet där mycket fint profilerade lister, en gråmålad bröstpanel och mängder med färgstimuli använder sig utav de vita väggarna; där det vita helt enkelt får bli en bakgrund. Fullständigt älskar hur blomsterstycket får kontrastera mot de blåa tonerna i sovrummet med mörka möbler och mässingdetaljer som ytterligare emfaser.

au_v

Men har man ljust i ena hörnan krävs det nästan mörkt i andra. O’Hares ljusbadande matsal pryds av möbler i naket ädelträ, exponerade bjälkar och textilier med fingertoppskänsla, notera exempelvis snörmakerier för en orientalisk touch.

au_vii

au_ix

Rustikt värre! Ett troligtvis perfekt umgängesrum.

au_vi

Genomgående hos O’Hare är neoklassiska 1800-talsmöbler, dösnygga tablescapes och vackert färgrik konst – som Bill Bevans oljemålning på bilden ovan.

au_X

Jag tjatar om fingertoppskänsla men seriöst! En oljad ekram runt den gemytliga och ståndaktiga emaljvedspisen är ett genidrag!

au_viii

På tomten finns även stallbyggnader som gjorts om till bibliotek och gästrum. Som alltid med sedvanlig stil.

Fler bilder hittas på Home Life. Fotografi av Mark Roper.

Trio skuggspel

För ett tag sedan bloggade jag om en lägenhetsstyling fylld av ljus- och skuggspel och slog fast att rum i form av skymningslandskap skapar transitonsfaser.

Tycker fortfarande att det är mycket vackert.

beppebracanto

Vad kommer först, ljuset eller mörkret?

Som bilden ovan visar så är det inte nödvändigtvis så enkelt. Den lite lätt gråsotade kulören gifter sig fint med ljusets strålar och den ypperliga turkosblåa mattan. Via The Caledonianmining Expedition Company.

voorhaven16

Brutalt värre som om den putsade väggen strukits med aska? Kanske det, men som i själslivet så besegrar ljuset mörkret med en frid som fröjd. Via Ministry of Deco.

painted frames

Är dessa tomma ramar badade i skymningsfärg deppiga eller en påminnelse om livets förgänglighet? Kanske ett upprop för att fylla dem med minnen? Jag vet inte, men oavsett vilket så funkar det. Via Apartment Therapy.

Jordbunden cityvåning av Hovey Design

“Svalt”

“Luftigt”

“Ljust”

Dessa tre ord är troligtvis långt mer gångbara i samtidens inredningsmani än Dorothy Drapers intensiva färgsättningar eller Jacob Bannons subkulturella estetik.

Dock så sörjer bloggen inte för det.

Tvärtom så tror vi på mångfald.

Och ibland så dyrkar vi konceptet lika mycket som alla andra.

Exempelvis när Hovey Design stylar för lägenhetsförsäljning.

hovey_i

hovey_ii

hovey_iii

hovey_iv

hovey_5

De ljusa och jordbundna färgskalorna, kombinationen av ypperligt utvald och sparsam inredning samt dekorationselement fyllda med textur, och självklart fingertoppskänslan i långt sagt alla val gör att jag lätt skulle ha köpt denna lägenhet (om jag hade råd) men också att jag skulle sålt den illa kvickt eftersom jag aldrig skulle kunna toppat lägenhetsmasarnas felfria säljinredning. I stort är detta en genuint trivsam och vacker lägenhet som bekräftar samtidsaxiomet less is more, och min egen tanke att inget är vackrare än jordtoner. Sannerligen rum att kontemplera och andas i.

Tänka rätt är stort men tänka fritt är större, del III

Att en stiltje på bloggen är i full blom är otvetydigt. Jag skyller på ett uns jobb, några gram gräsallergi, en aln Emily Dickinson och flera fot av omstyling i mitt hus. Dessutom tog jag mig en liten paus för att kontemplera över vad jag egentligen vill med den här bloggen, något som utmynnade i en plan för ett flertal inlägg som för tillfälligt lever i limbo i gränslandet mellan mitt inre och min hårddisk.

Dock så ska denna konträra ursäkt till blogg igen doppa sin tår i samtidsdebatten!

Vi läser att en viss Daniel Björk skrivit en någorlunda provocerande krönika i Bon om svenskars bajsnödiga trendängslighet och konformism, samt den uppfriskande tesen att sociala medier lätt till ett kulturklimat där ”driv och vilja” är viktigare talang. Allt med en obarmhärtig stilistisk ekvilibrism!

Vi applåderar ansatsen och nickar någorlunda taktfast med i följande:

Ett litet råd från mig: Följ inte dina drömmar. I alla fall inte när dina drömmar är att ta blekljusa bilder av kakor, kaffe, blommor och ”vackra byggnader” i Paris … Om det är något som Instagram har exponerat är det hur tomma folks liv är … Aldrig att man får se tecken på något slags originalitet. Aldrig att någon berättar något för en som överraskar … Jag tror det är detta som hipsterkulturen utmynnat i: Ett slags estetiserad mainstream helt utan personliga uttryck. Istället konsumerar alla exakt samma saker, på exakt samma sätt … Situationen förvärras av att allmänheten helt saknar smak.

Att likriktning är av ondo står vi för och bloggen får erkänna att vi ibland på elitiskt manér ofta ifrågasätter allmänheten. Dock så lever vi också efter sanningen att folk också bör följa sin egen väg och smak, och därmed fullständigt ignorera vad andra människor tycker.

Dock är det svårt att inte hålla med Björk när han skriver att: ”[d]et fanns dekorum förr i tiden. Man förväntades ha talang innan man följde sina drömmar. Nu är talang något onödigt och i dess ställe finns driv och vilja”. Detta i kombination med faktumet att smak liksom talang är någonting som man faktiskt utvecklar pekar mot att vi troligtvis låter någonting gå förlorat. Nu är svenskens konformitet knappast något nytt, men den totala likriktningen som vi kan se i exempelvis samtida inredning förvärras nog av att elitism är på utgång och klickekonomin är på ingång. Internet har demokratiserat offentliga arenor. Vilket är positivt på många sätt, men där vi en gång i tiden trodde att web 2.0. paradigmet skulle leda till mångfald ser vi snarare en hegemonisk öken av ”blekljusa bilder av kakor, kaffe, blommor”. Som sagt, någonting tycks gå förlorat i en era av Instagramfilter och skrynkligt linne.

Björk har självklart mött motstånd. Somliga tycker att Björk är ”trist generaliserande och raljerande” medan vissa andra tar en medelväg. En kommentator frågar om ”det [är] fult att vara mainstream? Är man helt tom och lever ett meningslöst liv då?”.

Nej.

Livet är så mycket större och vidunderligare än bloggar och Instagram.

Men fråga dig själv om din inredning är ett uttryck för din egen smak eller ett positioneringsspel i samtidens sandlåda. Om svaret lutar åt det senare bör du kanske fråga dig vad både varför och om det är värt det.

*

Blandat vidunderligt hittat i en inspirationsmapp.

mancave_yellowcouch

Titta vilken ståtlig mancave! De dova färgskalorna och djurrelikerna är legio i mancave-estetiken, men fingertoppskänslan i den rutiga heltäckningsmattan, den nästan skirade mattan under glasbordet och framförallt att föra in gula nyanser som accentfärger höjer detta rum. Via To Be a Virginian.

blackbust

Av någon anledning drömde vi häromdagen att vi vandrade i ett varuhus för bystskulptur. Drömmen stod dock ut ur mängden för att byster var svarta. En viss Peter Glenville förstår grejen. De svarta bysterna i hans tyginklädda NYC-boning är ett genidrag.

blackbust_ii

Svarta byster är så lockande att vi slänger in en till. Mycket vackert om någon frågar mig.

84d0afed15a9e086a3135cea17126876

Något liknande den här inramningen skulle jag gärna göra! Via Mari Sugahara Lathrop.

brevpapper

Detta brevkuvert bevisar att inga objekt bör undantas i kriget mot vardagens grådaskiga stilkonformism. Via Modern Girls & Old Fashioned Men.

8330320757_63eca24c47_b

Med åren har bloggen börjat uppskatta fåglar allt mer. Men för att undvika hötorgskonst får det appliceras med stil. Som denna lätt kaotiska upphängning (foto av Diane Kilgore).

earth

psyk

Den italienska affischkonstnären Jessica Rassi känns som en uppstickare i den numera stagnerade rockposterkulturen. Dessa vackra stycken för stonerdoomtrion Earth, och den vackra flumpsykadelikan för de lätt flummiga Colour Haze och Radio Moscow köptes nyligen och bara väntar på att få transporteras till min rammakare. Tjugo euro st. kostade affischerna som är i en upplaga av 70 st. För övrigt bör ALLA kolla in Rassis förloppsbilder som visar hur mycket jobb dessa affischkonstnärer lägger ner för nästan inga pengar.

MELVINS_FINAL

Apropå konsertaffischer så fick jag efter två års kamp #äntligen tag på en av mina heliga graaler – Justin Walshs konsertaffisch för Melvins/Unsane från 2012. Fler bilder kommer inom kort.

 

Samtid, del III

Konstnären och konsthantverkaren Helena Bratt från Hälsingland uppmärksammar och förnyar användandet av traditionella hantverk, tekniker och uttryck.

För det så förtjänar hon full kredd.

Bratts (än så länge)mest uppmärksammade projekt är den s.k. Schablonladan mellan Bollnäs och Söderhamn.

01-ladan

Ett mycket beundransvärt projekt! Inte bara är det kul att Bratt förnyar gamla seder och estetik, utan också att göra kanvas av de onämnbart många ekonomibyggnader som bara tycks stå och förfalla i vår urbaniseringstokiga era. Själv skulle jag gärna se att detta blir startskottet för en folkrörelse som inte bara återanvänder dessa byggnader, som ofta är resultat av kvalitativa material- och byggtekniker, men också uppvärderar dessa genom skönhet.

Också kudos till användningen av riktig linoljefärg.

En ny schablonlada är på gång, mer info här.