Month: August 2017

50 nyanser av svart

Det finns få genuint geniala inredare. Pierre-Emmanuel Martin och Stéphane Garotin på Maison HAND i Lyon förtjänar dock epitetet. Parets förra lägenhet – som i tidningen Nya RUM beskrevs som ”[m]örk, dramatisk men ändå inbjudande … [m]askulin och elegant” –  är en av de där få inredningsobjekten som vägrar lämna mitt medvetande, som ständigt pockar på uppmärksamhet.

 

 

Vid första anblicken är lägenheten bedrägligt enkel. Men som vid en vänskap så leder umgänget över tid till att detaljer blottar sig och att dess fulla personlighet med alla dess nycker och excentriciteter uppenbaras. Som en himmelsk moiréeffekt.

Först och främst så är färgskalan helt perfekt. Vid första ögonkastet nästan monokrom, men som en optisk illusion så bryts det initiala intrycket ner och en bukett av off-blackfärgskalor presenterar sig, med en bedårande noirpallet fylld med nyans och mättnad. Kolgrå, taupe, grafit, Charlestongrönt, detaljer av svartastesvart och vit accentfärg som bara förhöjer de mörka tonernas kvalitéer! Det här, gott folk, är fingertoppskänsla på högsta nivå!

Sedan finns det lösöret. Vi pratar grafik, tryck, fotografi, skisser, och affischer på väggarna. Vi pratar tablescapes som en inte belamrar utan förhöjer, vi pratar djurhudar, linne och ett blandat utbud av mattor. Möblerna är mestadels moderna – vilket funkar utmärkt i detta fall då de kompletterar byggnadens traditionellt arkitektoniska kvalitéer. I korthet så är ALLT helt perfekt.

Vidunderlig länkkärlek

Någon gång för några år sedan, då jag fortfarande läste inredningsbloggar, var det populärt att exemplifiera inredning genom livsstil. Möjligen också det motsatta. *Det svindlar*. Det bästa sättet tycktes genom att länka till Instagram-profiler.Själva vill vi inte vara sämre! Här kommer två Instagram-profiler vars livsstil OCH inredning i högsta grad är tilltalande, och som signalarer att jag vill vara i deras flock. Eller nått.

Från DTLA kommer former Meyghan Hill, a.ka. (wh)ORE HAüS STUDIOS. Hills originhistoria är intressant. Enligt myten är hon en f.d. modell som efter ett problematiskt relationsuppbrott plockade upp bitarna av sig själv genom att lära sig att svetsa, vilket ledde till ett drastiskt karriärsbyte. Myten är dessutom en ganska bra beskrivning av själva kontot, som oftast består av en lättklädd Hill med svetslåga, sot på kroppen och andra traditionellt maskulina attribut. Möblerna består oftast av svärtat stål, läderremmar, marmor och mässingattiraljer. M.a.o. modernt och stilrent, och väldigt snyggt i samklang med Hills lika snygga kropp. Dessutom har Hill humor.

wh_i

wh_ii

wh_viii

wh_x

wh_vii

wh_vi

wh_v

wh_iv

wh_iii wh_ixFrån norra Kalifornien kommer konstnären och illustratören Niomi Nix Turner, a.k.a Fernbeds. Turner lever numera på att skapa mycket detaljerade och spöklikt vackra ”målningar” av grafit, målningar som ibland trotsar sinnebilden av vad som kan skapas med mediet, ännu mer imponerande är att Turner inte använder fotografiska förstudier i sitt värv och aldrig suddar eller på andra sätt fuskar utan mödosamt karvar ut bilderna genom repetition vilket skapar ovanligt rena grafitbilder, på gränsen till airbrush-känsla. Turners kreativa process, samt hennes loftvåning i Oakland samt hennes katt Luna är vanligt förekommande på Instagramkontot. Dessutom är Turner polare med konsertaffischillustratören Aaron Horkeys flickvän. Bara det!

fb_i

fb_ii

fb_iii

fb_iv

fb_ix

fb_v

fb_vi

fb_vii

fb_viii

I den flytande modernitetens tidevarv…

Vi på bloggen ligger sällan rätt i tiden. Det blir lätt så när ens nattlektyr består av redogörelser över apokalyptiska idéströmningar och beställningskataloger för färgpastor alá förra sekelskiftet. Dock så tycker vi att det är spännande att lämna vår dödsdal och gå på interwebz gator som en vanlig bloggare. Oftast sker detta genom Trendenser.se. I ett inlägg nämner Trendenser ofoget med retuscherade inredningsbilder, och jämför det med modemagasinens sjukligt smala- och ouppnåeliga ideal. Saxat:

Kanske är det mot bakgrund av min egen tonårshistorik som jag blir så ledsen nu när jag får mail av bloggläsare som påvisar samma slags ledsna uppgivenhet, fast mot sina egna hem. I övrigt kloka och rimligt resonerande vuxna jämför sina helt “normala” bostäder mot vår tids ideal som visas upp i inredningsmagasin och på internet och känner samma slags tonårsmässiga frustration över att de inte “får till det”.

Fortsättningen förtjänar att upprepas in i absurdum:

Men vet ni varför?
De hemmen finns inte.

Det här är så tragiskt! Zygmunt Bauman stipulerade att vår senmoderna tid – den flytande moderniteten – kategoriseras av individens tilltagande känsla av osäkerhet samt en internaliserad ambivalens. I senmoderniteten är den moderna människan är ett projekt där autonomi uppnås genom underkastelse, där individualiseringsprocessen sker genom längtan, där vår personlighet gestaltas genom opersonliga attribut och där, kortfattat, det som gör oss unika tas genom gemensamma beslut. Jag har svårt att släppa att ärkeflummaren kan ha haft rätt då folk uppenbarligen tror sig vara okapabla att skapa en egen smak utifrån eget huvud, och hanterar sitt hem – som idag verkligen är en symbol för vårt förmena unikum – bortanför ens egna tankeprocesser. Det sistnämnda attributet i individualiseringsprocessen exemplifieras även det mycket bra genom ett Trendenser-inlägg, denna gång om färgprover. Vi på bloggen har tidigare uppmuntrat till att bojkotta Färgkodernas tyranni och visst är det som Trendenser skriver inget fel i att referera och inspireras av andra! Men att inspireras är inte att anpassa sig, och att utgå ifrån ett externt och opersonligt tryck är väsensskilt från framgångsrik inredning som i slutändan alltid handlar om att anpassa dig till just dina förutsättningar.

Vän av ordning kanske frågar sig vad betyder det här? Är vi inte alla slavar under tidsandan. Förvisso är ingen människa en ö – men fatalism gör sig icke besvär! Vem vet, om vi odlar vår excentricitet så kanske vi dessutom lär oss att vara nöjda med det vi har… och istället förfina istället för att förgäves söka efter inredningens utopia (vilket dessutom skulle leda till mindre svinn och mindre ekologiskt avtryck). Dessutom, att kasta sig av oket från den flytande moderniteten leder troligtvis inte bara till sinnesro, utan också till betydligt snyggare inredning. Ett random axplock från min inspirationsmapp:

0501NYS_Faulkner-fig6_big

Nu är förvisso textilier alltid rätt! Och bohemchic är populärt då och då, men ändå har jag svårt att tro att speciellt många skulle komma på tanken att inreda så här idag. Frank Faulkner heter inredaren.

bb012b314bd6befdf92ace89d3f856ec

Blyinfattade fönster är alltid rätt! Det viktiga med den här bilden är dock att samma lekfulla och stämningsfulla känsla kan uppnås med andra material. Ex. så klädde jag en gång ca. en halv badrumsvägg med provbitar av färgad glasbetong.

dc44dba559c52fe374745f170acd9ca5

Ibland behöver det inte vara så svårt. Den här romantiskt shabbyishstilen är ganska vanlig, och liknande sänghimlar har vi sett till leda. Tänk postmodernt och på juxtaposition så blir det dock riktigt lyckat.

f51ae47f2e34273d53b6570d2f247a59

I Amsterdam så har flertal takmålningar hittats vid renoveringar. Någon idiot tyckte det var rimligt att täcka över dessa nu unika arv med puts. Nu behöver vi förvisso inte prata 1600-tal, principen att göra någonting – egentligen vad som helst – roligt med innertaken är sorgligt förbisedd.

tumblr_nolsin9Aor1rxu7iuo1_400

Själv så vill jag leva inuti Michael Taylors målning “Girl with Lilac“. Inte för flickans skull, men pga. den ljuvliga färgsammansättningen.