Under den senaste tiden har mitt medvetande stundtals sjunkit ner i en behaglig dagdröm om att bemästra färgen grönt.
I kontorslandskap och framför skärmarnas drönande skimmer så vandrar tankarna iväg till mossgrönt och jugendgrönt.
Som att leva i konstant morfei armar.
Men när jag står och ska samla tankarna så är allt fördunklat.
När vi använder odet “dagdröm” bör vi kanske betona ordets efterled.
Det grönas flyktighet är också logiskt om vi lyssnar på Picasso:
They’ll sell you thousands of greens. Veronese green and emerald green and cadmium green and any sort of green you like, but that particular green, never.
Exakt så.
Aldrig just den där djävla gröna tonen.
*
Högst orelaterade men vackra rum som definieras av grönt:
