1980-tal

Det finns risk en risk att dagens inlägg bryter mot bloggens kardinalregel – att fokusera på det vidunderliga – dock, det finns något vackert i det alldagliga och i det stundtals fula.

Jag får erkänna att jag själv är i all ärlighet kan vara ganska ängslig när det kommer till inredningsobjekt, framförallt om de består av guilty pleasures eller alltför salongsfähiga objekt som gjorda för gilla-knappar s.k. personal branding. Dock så fascineras jag för forna tider då folks hem såg ut lite hur som helst, och då hederlig lowbrowkultur inte var något att skämmas för.

Detta leder oss högst osökt in på konsttryck.

Denna bastard som gett oss allt ifrån ”smakfulla” fototryckrepresentationer av högkulturellt måleri, s.k. katalogkonst, till ikonisk fotokonst för massorna. Allt för en billig penning eftersom offsettryckets främsta fördel är just priset.

Massamhällets folkliga konsttryckstradition stannar dock inte där, för en ansenlig mängd av denna högst kommersiella design- och konstinriktning består historiskt sett av affischer med en ambivalent syn på sexualitet, och i andra typer av kulturella skymningslandskap. Som så ofta är fallet är affischerna i detta inlägg i och för sig rent tekniskt välgjorda, men det intressanta är att de verkar i en typ av skymningslandskap mellan sexualitet och oskuld.

Ta exempelvis den nu nedlagda brittiska detaljhandelskedjan Athena vara kataloger, vykort och affischer var omåttligt populära på 1970–80-talen. Deras mest kända verk torde vara L’Enfant och Tennis Girl.

Tennis Girl, fotografi av Martin Elliott.

Fotografi av Spencer Rowell.

Både dessa affischer var anmärkningsvärda succéer, Tennis Girl såldes i två miljoner exemplar och L’Enfant sålde hela fem miljoner exemplar. Dock är dessa siffror troligen i underkant eftersom dessa siffror enbart täcker Athenas försäljning, och vissa påstår att siffrorna enbart gäller för Storbritannien.

Min fascination för dessa affischer är inte enbart att de var populära, ett nostalgiskt skimmer spelar definitivt in. Exempelvis så får jag med en viss rodnad erkänna att jag själv har haft mindre smakfulla kalendrar och affischer i mitt pojkrum – och jag har distinkta minnen att jag sett L’Enfant både hos kusiners och grannars flickrumsväggar när jag växte upp. Dessutom tycker jag det är fascinerande att dessa typer av affischer inte stannade i mer oskyldiga domäner utan också köptes av vuxna. Exempelvis saxat från Eviltender:

The photograph that Elliott took of Butler that afternoon was published by UK based art retailer Athena in their 1977 calendar. In 1978 Elliott’s photograph was sold as a poster and In the years that followed, Elliott’s ‘Tennis Girl‘ image became an oddly American suburban classic. It found a fitting home in the bedrooms of older brothers and mechanic shop bathrooms. Young boys everywhere discovered Butler’s bare cheeks in the dens of fathers and uncles across the country. The poster would go on to sell over two million copies.

‘Tennis Girl’ is an image that some consider low-class and tawdry. Cheaply sexual and devoid of artistry and all of this may be true, but what it does have is an honest and unique charm to it. I would guess that of the two million copies of the poster that have lived in the world, not one of them was framed. It’s a poster meant to be hung with thumb tacks and Scotch tape. A slab of paper designed to fade and decay from years of tobacco smoke and too many summers in direct garage sunlight.

I remember this — at eight years-old I went into a friend’s garage to grab his baseball bat and his spare glove and there tacked above the workbench, was ‘Tennis Girl.’ She wasn’t naked, but she was. It wasn’t dirty, but it was. I had posters in my room, but not like this one.

Såhär i efterhand finns det lärdomar att dra. Det ena är att både fotografierna var spontana, Martin Elliott planerade inte just den posen i förhand, och L’Enfant tog bara tjugo minuter att plåta. En annan lärdom är att modellerna i fråga knappt tjänade en krona. Dock så tycker jag att det mest fascinerande med dessa bilder är hur de trots sitt sex appeal idag representerar en närmast rörande oskuldsfull tid. Den då 18-åriga modellen Fiona Butlers pose är i högsta grad sexuell men i strikt mening inte pornografisk, och medan Adam Perrys kropp är skulpterad så är det primära intrycket någon typ av ömhet. Visst kan man säkert vrida och vända på dessa bilder med diverse genuskonstruktioner, bloggen är långt ifrån tillräckligt beläst i dessa teorier för dylika övningar, men medan jag stirrar på min datorskärm kan jag inte sluta tänka på en passage från John Bergers Ways of Seeing:

One might simplify this by saying: men act and women appear. Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves. The surveyor of woman in herself is male: the surveyed female. Thus she turns herself into an object and most particularly an object of visión: a sight.

Trotts att det är rimligt att tolka bilden som att Butler lyften på hennes kjol för att hon vet om att hon är iakttagen, och därmed gör sig själv till ett objekt, så tolkar jag Elliotts framställning som att Butler likväl är en aktör, medan Perry är blott ett objekt.

I det perspektivet är bilderna i sig kulturella skymningslandskap.

Sedan 1970-talet har Tennis Girl blivit en ikon, och har i efterhand parodierats och använts i mängder av populärkulturella sammanhang, men också som reklam och inspiration för klädkollektioner – i sammanhanget är det värt att nämna att tennisklänningen nyligen såldes för osannolika £15,000. Rowells fotografi har också blivit en ikon, och sägs ofta vara exempel på en ny typ av sexig man som bejakar sina känslor. I det sammanhanget så är det i allra högsta grad intressant, och väldigt tragiskt, att notera att fotograferingen av L’Enfant kanske var den enda gången som modellen Adam Perry faktiskt fick lov att leva ut fantasin om den nya mannen:

I’ve now got a son who’s five, but I didn’t find out he was mine until he was two because the mother had a boyfriend when I had a fling with her so I assumed the child was his. ‘As a result I’ve barely seen him – and never held him in my arms like I held Stelios in the poster. ‘I pay child support, but if I can develop a relationship with him it will be as a friend. I don’t know him well enough to take a fatherly role. It’s not perfect like in the poster, but that’s because the poster was fake – and people’s lives don’t follow a perfect path.’

Summa summarum, ett kulturellt skymningslandskap.