På spaning efter den tid som flytt

Efter att ha berört moderniteter på dess två senaste inlägg längtar bloggen efter en andningspaus och möjlighet att blicka bakåt. Byggnadsvård ligger mig varmt om hjärtat, och sedvanligt så leder den korta promenaden från kontoret till hemmet på stimulans i överflöd. B.la. så noterar jag att Uddevalla fortfarande ståtar med grushögar i centrum. Bland annat på Kungsgatan/Kålgårdsbergsgatan där tomrummet efter den s.k. Lundqvists hörna fortfarande ekar tomt. Byggnaden stod klart 1890 och var så här fin 1926:

ua_1

Här borde historien tagit slut.

Dock, med åren fick byggnaden förfalla och rivningstillstånd utfärdades ett antal gånger, b.la. på 1980-talet innan den slutligen revs 2011.

P2060342

Foto av Gunnar Classon

Nu några år efteråt finns det inte så mycket att säga om saken. Fastighetsägaren kämpade hårt för att få riva och fick slutligen sin vilja igenom. Dock finns det mycket att säga om fattigmansbeviset att vi inte tar hand om gamla hus, och att vi låter stadskärnor att förfalla; vilket leder till inte bara estetiska förluster utan också i högsta grad ekologiska. Men det är inlägg för en annan dag.

Bloggen lever efter axiomet att byggnader är ofta besjälade och att det är vår förbannade plikt att ta hand om kulturarvet. Därför gläds jag åt lokaltidningen Bohusläningen som meddelade rivningen av Lundqvists hörna med den passande rubriken ”Nu går Lundqvists hörna i himlen in…”.

//

Många har med rätta förfärats över den svenska rivivern under rekordåren (exempelvis så revs 40 % av det äldre bostadsbeståndet under 1960-talet). I efterhand kan vi åtminstone rationalisera beslutet med tidsandan där strömningar från höger till vänster sjöng modernism lov och smetade en märklig effektivitetsiver på beslutsfattare. Det som vi dock missar med det snäva historiska perspektivet är att vi ständigt begår det misstaget. Som Peter Sörensen på byggnadsvårdsföreningen skriver i en angelägen text:

“Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.”

Bloggen kommer med största sannolikhet återkomma till frågan. Vi avslutar med ett av dom allra grövsta exemplen på dumhet i lilla Uddevallas historia. Nedan så finns en bild på ett ståtligt jaktslott i storslagen nationalromantisk stil. Någon gång på 1960-talet revs huset och ersattes med – har jag hört – en djävla parkeringsplats.

2f9a64b69d72a86711eb5642f87a6b69