mörkret

Trio skuggspel

För ett tag sedan bloggade jag om en lägenhetsstyling fylld av ljus- och skuggspel och slog fast att rum i form av skymningslandskap skapar transitonsfaser.

Tycker fortfarande att det är mycket vackert.

beppebracanto

Vad kommer först, ljuset eller mörkret?

Som bilden ovan visar så är det inte nödvändigtvis så enkelt. Den lite lätt gråsotade kulören gifter sig fint med ljusets strålar och den ypperliga turkosblåa mattan. Via The Caledonianmining Expedition Company.

voorhaven16

Brutalt värre som om den putsade väggen strukits med aska? Kanske det, men som i själslivet så besegrar ljuset mörkret med en frid som fröjd. Via Ministry of Deco.

painted frames

Är dessa tomma ramar badade i skymningsfärg deppiga eller en påminnelse om livets förgänglighet? Kanske ett upprop för att fylla dem med minnen? Jag vet inte, men oavsett vilket så funkar det. Via Apartment Therapy.

“ljus skall skina över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg”

Enligt Trendenser ska en serie mäklarbilder tydligen blivit en snackis.

Gott så.

I vanliga fall brukar bloggen gäspa åt mäklaraktiviteter som syftar för att driva klick. Dock inte denna gång, för dessa bilder är ett genidrag! Full kredd bör ges till det kreativa teamet, som består i Alvhem Mäkleri & Interiör i samarbete med Team Sarah Widman och Rum21. Och inte förglömma fotografen: Helene Smedberg Bernstone.

Notera det himmelskt vackra ljus- och skuggspelet på bilden ovan.

*(L)*.

Alvhem beskriver stylingen som:

Interiören, som handplockats från Rum21, utgörs av grafisk minimalism med kontraster i form av danska designklassiker, orientalisk Kelim och nattsvart marmor. Skrynkligt linne, ruff betong och pulverlackad stål – allt i svartaste svart.

Bloggen dyrkar totalt djävla mörker och klappar således händerna som på en urspårad svartmässa.

I Trendensers kommentatorsfält verkar dom flesta negativa, och Jessica dissar tilltaget med följande resonemang:

bra marknadsföringsvärde men bilderna säger mig att jag skulle känna mig ensam där. Ensligt och dött. Man hör en knappnål falla…

Som om kontemplation vore en dödssynd.

Själv så kanske jag går igång på sådant här för att jag älskar skymningslandskap. Något dör för att återuppstå. Och för att tankarna oftast är som renast i transitonsfaser.