samtid

Att en stiltje på bloggen är i full blom är otvetydigt. Jag skyller på ett uns jobb, några gram gräsallergi, en aln Emily Dickinson och flera fot av omstyling i mitt hus. Dessutom tog jag mig en liten paus för att kontemplera över vad jag egentligen vill med den här bloggen, något som utmynnade i en plan för ett flertal inlägg som för tillfälligt lever i limbo i gränslandet mellan mitt inre och min hårddisk.

Dock så ska denna konträra ursäkt till blogg igen doppa sin tår i samtidsdebatten!

Vi läser att en viss Daniel Björk skrivit en någorlunda provocerande krönika i Bon om svenskars bajsnödiga trendängslighet och konformism, samt den uppfriskande tesen att sociala medier lätt till ett kulturklimat där ”driv och vilja” är viktigare talang. Allt med en obarmhärtig stilistisk ekvilibrism!

Vi applåderar ansatsen och nickar någorlunda taktfast med i följande:

Ett litet råd från mig: Följ inte dina drömmar. I alla fall inte när dina drömmar är att ta blekljusa bilder av kakor, kaffe, blommor och ”vackra byggnader” i Paris … Om det är något som Instagram har exponerat är det hur tomma folks liv är … Aldrig att man får se tecken på något slags originalitet. Aldrig att någon berättar något för en som överraskar … Jag tror det är detta som hipsterkulturen utmynnat i: Ett slags estetiserad mainstream helt utan personliga uttryck. Istället konsumerar alla exakt samma saker, på exakt samma sätt … Situationen förvärras av att allmänheten helt saknar smak.

Att likriktning är av ondo står vi för och bloggen får erkänna att vi ibland på elitiskt manér ofta ifrågasätter allmänheten. Dock så lever vi också efter sanningen att folk också bör följa sin egen väg och smak, och därmed fullständigt ignorera vad andra människor tycker.

Dock är det svårt att inte hålla med Björk när han skriver att: ”[d]et fanns dekorum förr i tiden. Man förväntades ha talang innan man följde sina drömmar. Nu är talang något onödigt och i dess ställe finns driv och vilja”. Detta i kombination med faktumet att smak liksom talang är någonting som man faktiskt utvecklar pekar mot att vi troligtvis låter någonting gå förlorat. Nu är svenskens konformitet knappast något nytt, men den totala likriktningen som vi kan se i exempelvis samtida inredning förvärras nog av att elitism är på utgång och klickekonomin är på ingång. Internet har demokratiserat offentliga arenor. Vilket är positivt på många sätt, men där vi en gång i tiden trodde att web 2.0. paradigmet skulle leda till mångfald ser vi snarare en hegemonisk öken av ”blekljusa bilder av kakor, kaffe, blommor”. Som sagt, någonting tycks gå förlorat i en era av Instagramfilter och skrynkligt linne.

Björk har självklart mött motstånd. Somliga tycker att Björk är ”trist generaliserande och raljerande” medan vissa andra tar en medelväg. En kommentator frågar om ”det [är] fult att vara mainstream? Är man helt tom och lever ett meningslöst liv då?”.

Nej.

Livet är så mycket större och vidunderligare än bloggar och Instagram.

Men fråga dig själv om din inredning är ett uttryck för din egen smak eller ett positioneringsspel i samtidens sandlåda. Om svaret lutar åt det senare bör du kanske fråga dig vad både varför och om det är värt det.

*

Blandat vidunderligt hittat i en inspirationsmapp.

Titta vilken ståtlig mancave! De dova färgskalorna och djurrelikerna är legio i mancave-estetiken, men fingertoppskänslan i den rutiga heltäckningsmattan, den nästan skirade mattan under glasbordet och framförallt att föra in gula nyanser som accentfärger höjer detta rum. Via To Be a Virginian.

Av någon anledning drömde vi häromdagen att vi vandrade i ett varuhus för bystskulptur. Drömmen stod dock ut ur mängden för att byster var svarta. En viss Peter Glenville förstår grejen. De svarta bysterna i hans tyginklädda NYC-boning är ett genidrag.

Svarta byster är så lockande att vi slänger in en till. Mycket vackert om någon frågar mig.

Något liknande den här inramningen skulle jag gärna göra! Via Mari Sugahara Lathrop.

Detta brevkuvert bevisar att inga objekt bör undantas i kriget mot vardagens grådaskiga stilkonformism. Via Modern Girls & Old Fashioned Men.

Med åren har bloggen börjat uppskatta fåglar allt mer. Men för att undvika hötorgskonst får det appliceras med stil. Som denna lätt kaotiska upphängning (foto av Diane Kilgore).

Den italienska affischkonstnären Jessica Rassi känns som en uppstickare i den numera stagnerade rockposterkulturen. Dessa vackra stycken för stonerdoomtrion Earth, och den vackra flumpsykadelikan för de lätt flummiga Colour Haze och Radio Moscow köptes nyligen och bara väntar på att få transporteras till min rammakare. Tjugo euro st. kostade affischerna som är i en upplaga av 70 st. För övrigt bör ALLA kolla in Rassis förloppsbilder som visar hur mycket jobb dessa affischkonstnärer lägger ner för nästan inga pengar.

Apropå konsertaffischer så fick jag efter två års kamp #äntligen tag på en av mina heliga graaler – Justin Walshs konsertaffisch för Melvins/Unsane från 2012. Fler bilder kommer inom kort.